Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 38 - Fasta kroppar, dislokationer och materialprovning, av Alf Taraldsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6.
Klyvnings plan i
mineral.
Fig. 7.
Glid-plan i
metall.
ket oregelbunden uppbyggnad, i det att de är
uppdelade i ett virrvarr av korn, oftast av flera
slag (fig. 5), har porer och föroreningar samt
har egenspänningar och är kemiskt
inhomogena.
Få har vågat försöka sig på någon ingående
analys av verkningarna av dessa
oregelbundenheter. Det är då naturligt, att många —
enligt principerna att icke måla fan på väggen
och att ta en sak åt gången — har menat det
vara helt meningslöst att dessutom operera
med rent atomära oregelbundenheter, som man
har mycket liten möjlighet att direkt observera.
Det har därför varit ett visst intresse att finna
bevis för dislokationernas existens.
En viktig bevisgrupp (i) är redan nämnd,
nämligen markering av dislokationerna med
etsning, så att de framträder som punkter i
det undersökta snittplanet (fig. 3).
Ser vi då först på det helt regelbundna
tillståndet i fig. 1, är beviset för detta
huvudsakligen koncentrerat i följande två punkter:
brottytor och glidytor i kristaller är plana
och bildar bestämda vinklar med varandra
(fig. 6 och 7); uppspaltas en spröd kristall
oavbrutet, bibehålles hela tiden samma
vinklar mellan planen; redan omkring år 1800
ledde också detta till uppfattningen, att det var
materialets regelbundna uppbyggnad av
smådelar, som här avspeglades (Haüy);
röntgenstrålar ger böjningsfigurer (Laue
1912), när de passerar ett kristallint material,
genom att de reflekteras från atomplanen
ungefär på samma sätt som vanligt ljus skulle
reflekteras från en serie parallella och
ekvi-distanta glasplattor.
Fig. 8.
Disloka-tionsnätverk.
Röntgenstrålarna visar emellertid också, att
atomplanen icke är helt plana som de skulle
vara i en ideal kristall. Dessa små observerade
vinkeldifferenser hör också till en grupp av
bevis (2) för dislokationernas existens.
Några viktiga, ännu icke nämnda,
försvarspunkter för dislokationernas existens finns i
följande två grupper (3 och i):
3. Man har funnit material, som ägnar sig
bättre än de metalliska, när det gäller att
påvisa dislokationer3:
i material (platinaftalocyanin 1956), som i
stället för av atomer är uppbyggda av
molekyler, kan dislokationerna (extra insprängda
mo-lekylplan) ses direkt i elektronmikroskop;
i genomskinliga material (silverbromid 1953,
kisel7 1956) kan hela dislokationslinjen (eller
nätverk av sådana linjer) göras synlig genom
utfällning av ett ogenomskinligt material
(silver, koppar) på den; i tunna metallfolier
(alu-minimum0 1956) kan något liknande
åstadkommas;
i spänningsoptiska material (kisel 1956) kan
spänningsfältet runt en dislokation göras
synligt i polariserat ljus;
material (beryll 1950), som har bildats från
ånga eller en lösning, kan uppvisa
karakteristiska tillväxtfigurer, som visar, att
dislokationer deltar i kristalltillväxten; detta är påvisat
också för metaller.
4. Det enklaste sättet att försvara
dislokationernas existens torde vara att ställa motfrågan:
varför inte?, ty
när man vet hur en kristall bildas ur en
smälta genom att samtidigt växa ut i många
och långa armar, vet att främmande atomer av
annan storlek inneslutes och vet, att atomernas
värmesvängningar nödvändigt medför en viss
bråkdel obesatta atomplatser, verkar det ytterst
osannolikt, att kristallens olika delar, när de
växer samman och avkyles, skall passa exakt
ihop utan oregelbundenheter; de närmare
detaljerna i själva bildningsmekanismen för
dislokationerna vid t.ex. kristalltillväxt är dock
alltjämt ett outforskat område;
när man föreställer sig de omkring en miljon
elastiskt kopplade värmesvängande atomer,
som ligger utmed varandra i glidriktningen i
ett glidplan i ett vanligt kristallkorn, och med
ett liknande antal i tvärriktningen, verkar det
i hög grad osannolikt, att alla atomerna skall
kunna förskjutas samtidigt under en plastisk
deformation; det naturliga är, att först en del
atomer förskjutes och sedan efter hand de
övriga atomerna i glidplanet.
Detta innebär emellertid, att plastisk
deformation sker genom rörelser hos dislokationer
("förtätningsrynkor" eller skiljelinjer mellan
förskjutna och icke förskjutna delar av
atomplanet). När så erfarenheten vidare visar, att
den erforderliga kraften för en plastisk
deformation är väsentligt mindre än den som skulle
fordras för att pressa samman materialet till en
dislokation, så är den naturliga slutsatsen, att
dislokationer finns i materialet redan från
början.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 993
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
