Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 38 - Andras erfarenheter - Lösningsmedelsfria lacker av epoxihartser, av SHl - Rennickel genom elektrolys med nickelsufidanod, av SHl - Manganförening som antiknackningsmedel, av SHl - Ljusförstärkare, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bättre beständighet mot vatten och kemikalier; deras
härdning påverkas inte av luftens syre, de häftar
bättre vid grundmaterialet, är böjligare och krymper
mindre vid härdningen.
Vid en tysk undersökning har man gjort
lösnings-medelsfria läcker av epoxihartset Epikote 815 med
viskositeten 7 P. Som härdare har man provat bl.a.
cykloalifatiska polyaminer, erhållna genom
hydrering av metafenylendiamin och metylendianilin
(handelsnamn BASFLL67), dietylentriamin och
aminoamider av dimera fettsyror (handelsnamn
Beckalide).
Med aromatiska polyaminer härdar epoxihartset
fullständigt först vid förhöjd temperatur, men
lacken är dock inte hållbar vid rumstemperatur sedan
härdaren satts till. De cykloalifatiska polyaminerna
härdar snabbare och de alifatiska snabbast. Vid
härdning vid rumstemperatur har man funnit att
lackfilmen blir hårdast, om aminen sätts till i sådan
mängd att dess aminväte är ekvivalent med hartsets
epoxigrupper.
Vid aminhärdning av epoxihartser måste ämnen
innehållande OH-grupper vara tillgängliga. Vanligen
innehåller de använda kemikalierna tillräckligt
mycket vatten, men man har funnit att härdningen kan
påskyndas genom tillsats av ett ämne innehållande
OH-grupper. Effektivast är vatten varvid också t.ex.
etanol sätts till som homogeniseringsmedel. Ett
föreslaget grundrecept är i viktdelar: 100 Epikote 815,
2,2 vatten, 9,5 etanol, 11,3 dietylentriamin. Alkoholen
byggs in i det härdade hartset och fungerar därför
inte som lösningsmedel. Den angivna lacken kan
pigmenteras med t.ex. 100 delar kvartsmjöl och 11
delar titandioxid.
Ett annat provat recept är t.ex. 100 delar Epikote
och 40 delar LL67 som härdar vid rumstemperatur.
Den erhållna filmen har dock liten elasticitet och
mjuknar i ketoner. Vid bränning 30 min vid 180°C
erhålls emellertid en film med god elasticitet och
tillfredsställande beständighet mot ketoner och
vatten (J J Zonsveld i Farbe und Lack mars 1958
s. 125—130). SHl
Rennickel genom elektrolys
med nickelsulfidanod
I en kanadensisk anläggning framställs nickel med
99,9 "/o renhetsgrad genom elektrolys med
nickel-sulfidanoder. Härigenom slipper man tillverka
nickelelektroder. Det siam, som bildas vid anoden,
består av svavel, selen och koppar; det bearbetas till
säljbara produkter. Man använder samma celler
som vid tidigare elektrolys med nickelanoder, och
den erhållna nickeln är lika ren som förut.
Nickelsulfidanoderna gjuts med dimensionerna
700 X 1 100 X 44,5 mm. De kyls mycket långsamt
för att de inte skall spricka. Vid elektrolysen
förtärs de jämnt, t.o.m. jämnare än metaiJanoder,
enligt formeln
NisS2 —> 3 Ni2+ + 2 S + 6 e
När anodens nickel går i lösning kvarlämnas ett
siam, bestående av svavel m.m. Det samlas i en påse
av Dynel som omger anoden. Slammets volym växer
så att den blir dubbelt så stor som den ursprungliga
anodens. Härvid stiger cellspänningen från 2,3 V till
ca 4 V.
Det voluminösa av påsen sammanhållna
anodslam-met häftar vid den kvarvarande delen av anoden
som en 100 mm tjock kaka. Det skils från
anod-resten genom krossning och våt sållning enligt en
halvautomatisk metod. Den härvid erhållna
slam-suspensionen filtreras, och filterkakan tvättas fri
från anolyt. Produkten håller då 97 % S, 0,7 % S
0,6 fl/o Fe , 0,3 °/o Cu, 0,15 % Se, 1,25 % Ni. Den
smälts och filtreras.
Filtratet bearbetas på svavel och selen.
Filterkakan, som består av 50 °/o S och metallerna,
behandlas nu enligt den tidigare använda metoden för
upparbetning av anodslammet. Man har emellertid
en halvstor anläggning i drift, där slammet smälts
och gjuts till anoder.
Elektrolyten håller ca 40 g/1 kloridjon och 78 g/1
sulfatjon. Samma elektrolyt har tidigare använts
med metallanoder. Då koppar, järn och kobolt i
anoden går i lösning under elektrolysen, måste den
orena anolyten hållas skild från katolyten genom
ett permeabelt membran och renas kontinuerligt.
Annars kan man inte få en utfällning av ren nickel
på katoden.
Potentialdifferensen vid sulfidanoden är 1,2 V,
dvs. 1 V större än vid metallanoden, och genom
urladdning av hydroxyljoner vid sulfidanoden faller
anodströmsutbytet från 99,5 % för nickelanoder
till 95 °/o. Sulfidens resistivitet är ungefär lika med
metallens.
Genom den högre cellspänningen stiger
elektroly-tens temperatur till 63°C varför cellernas
asfaltin-klädnad måst bytas ut mot plast. Det tidigare
använda bomullsdiafragmat tål inte heller den högre
temperaturen och har därför ersatts med ett
special-behandlat Dynel-Terylene-material. Anodpåsarna av
Dynel är överdragna med Neoprene för att de skall
hålla längre (Chemical Engineering 7 april 1958 s
60, 62). SHl
Manganförening som antiknackningsmedel
Ett nytt amerikanskt antiknackningsmedel,
betecknat AK-33X, är
metylcyklopentadienylmangankarbo-nyl. Det är ännu inte tillgängligt kommersiellt, men
man räknar med att det kommer att kosta 0,85
ct/g mangan. Dess pris blir då fyra gånger
tetraetyl-blys, räknat på metallvikten.
AK-33X lär emellertid vara mycket effektivare än
tetraetylbly. Vidare har man funnit att det tycks
verka bäst i kombination med tetraetylbly (Chemical
Engineering 19 maj 1958 s. 60). SHl
Ljusförstärkare
Man har tillverkat en luminescerande skärm som
på ena sidan ger en förstärkt bild av den som
mottagits på den andra sidan (jfr Tekn. T. 1955 s. 540).
Skärmen består av flera skikt mellan elektroder
över vilka en växelspänning lagts. Ett skikt består
av ett fotoledande material, dispergerat i glas; och
ett annat består av ett elektroluminescent material,
också dispergerat i glas. De båda skikten är skilda
åt av en isolatorskiva av ett material med hög
diel-konstant, t.ex. bariumtitanat eller titandioxid i
sintrad form.
Det fotoledande materialet kan vara selen,
anti-montrisulfid eller kadmiumsulfid och det
elektro-luminescenta zinksulfid, aktiverad med koppar eller
mangan. Elektroderna kan vara av
vakuumförstof-tad metall.
Om det fotoledande skiktet träffas av strålning,
som tränger genom elektroden, uppstår elspänningar
i motstående del av det elektroluminescenta skiktet
varvid dettas lysämne exciteras. Reagerar det
fotoledande skiktet för synligt ljus, uppstår en förstärkt
bild i det elektroluminescenta skiktet. Är den
infallande strålningen av annan natur än den avgivna,
ger apparaten en strålningsomvandling (Engineers’
Digest juli 1958 s. 265). SHl
998 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
