Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Säkerhetsfaktorn, av Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storleksordningen av koefficienterna A och 8
framgår av tabell 1. I denna sammanfattas
resultat av hållfasthetsbestämning av tegel, ett
byggnadsmaterial där hållfasthetsspridningen i
allmänhet är avsevärt större än hos betong3. Av
tabellen framgår att den relativa avvikelsen för
vissa tegelfabrikat är betydande. För fabrikat
nr 1 är sålunda 8 — 37 %. Enligt den klassiska
sannolikhetsteoriens lagar skulle en så stor
avvikelse innebära att en sten på ca 300 hade en
hållfasthet som högst uppginge till värdet noll.
Man finner också att man enligt den klassiska
sannolikhetsteorien ur ett stort parti skulle
kunna utvälja ett icke obetydligt antal stenar
med negativ hållfasthet. Var 1 000 :e sten och i
än högre grad var 1 000 000 :e sten skulle besitta
en icke föraktlig negativ hållfasthet. Dess
bättre saknar vi helt erfarenhet av negativ
hållfasthet och har därför ej någon möjlighet att
förstå innebörden av detta begrepp.
Det är för att undgå svårigheten med den
negativa hållfastheten som vissa forskare velat
införa hållfasthetens logaritm. Någon som helst
acceptabel motivering härför har emellertid
icke presterats.
För material med stor hållfasthetsdispersion
synes hållfasthetsproblemet, betraktat ur den
Gauss’ska fördelningsfunktionens synvinkel,
vara mycket nedslående. Man kommer
nämligen, såsom nämnts, till det resultatet att
hållfastheten måste införas i beräkningen med värdet
noll eller rent av med ett negativt värde. Dess
bättre förhåller det sig icke alls på detta sätt
av de skäl av både teoretisk och praktisk
natur som framförts.
Det synes nu icke medföra vare sig
orimligheter eller praktiska svårigheter att räkna med
en lägsta hållfasthet enligt ekv. (1) och
eventuellt acceptera att materialet i
byggnadsverket finge ansträngas till ett värde som
motsvarade men ej överskrede denna lägsta
hållfasthet. Ett studium av några karakteristiska
byggnadsmaterial visar att man på detta sätt skulle
kunna acceptera mycket höga tillåtna
påkänningar.
För armeringsjärn av kvalitet St 37 av tyskt
fabrikat skulle man sålunda kunna acceptera
att materialet i en armerad
betongkonstruktion utnyttjades upp till ca 2 000 kp/cnr
mot nuverande 1 300 kp/cnr. För balkar,
armerade med ett flertal armeringsjärn och
framför allt för plattor där ett stort
antal järn samverkar, vore även med detta höga
värde marginalen till brott ganska bred.
Armeringsjärn, för vilka leverantören garanterar en
viss lägsta hållfasthet och där det med prov
kan verifieras att denna hållfasthet verkligen
innehålles, torde även kunna utnyttjas helt upp
till garantivärdet. Något förnuftigt skäl (om
man bortser från sådana fenomen som ej har
med brottsäkerheten att göra, t.ex.
sprickbildning) att ej utnyttja exempelvis Kam W upp
till en verklig påkänning motsvarande 4 000
kp/cnr är svårt att uppbringa. Utförandet
måste naturligtvis vara av den arten att
beräkningarnas förutsättningar är uppfyllda, eller också
måste konstruktören i samband med
projekteringen göra vissa medgivanden för avvikelser
från de teoretiska dimensionerna.
Europeiska Betongkommitténs förslag
Det vore naturligtvis lockande att fastlägga
gränserna för armeringens och betongens
utnyttjande efter nämnda rationella riktlinjer.
Ett konsekvent genomförande skulle ha till
följd stora ekonomiska vinster. Synpunkterna
är emellertid så belt revolutionerande och
innebär ett så stort avsteg från det gängse
betraktelsesättet att en utförlig diskussion synes
nödvändig innan de i större skala omsätts i
praktiken.
För närvarande lider materialforskningen
även av den bristen att man för många
material har svårt att ånge det enligt ekv. (1)
definierade lägsta hållfasthetsvärdet. Tills vidare
är det därför icke möjligt att i annat än
begränsad utsträckning praktiskt genomföra en
beräkning enligt följande. För att förbereda en
gradvis övergång till ett bättre utnyttjande
av-materialens hållfasthet kan tills vidare det
beräkningsförfarande rekommenderas som
utarbetats av Europeiska Betongkommittén.
Kommitténs förslag är icke så långt gående som
det skisserade men kan naturligtvis modifieras
och genom ett lämpligt val av koefficienterna
bringas att sammanfalla med detta. För
kommittén har det gällt att någorlunda snabbt
komma till ett acceptabelt förslag.
För att nå detta mål har sålunda kommittén
föreslagit att man tills vidare, dvs. till dess
problemet kunnat bättre utforskas för såväl
betong som armering, räknar med A = 1
oberoende av byggnadsverkets dimensioner,
antalet armeringsjärn etc. Kommittén föreslår
sålunda att man baserar dimensioneringen på
materialets karakteristiska hållfasthet o/c
definierad av ekvationen
= <W (1— à) (2)
Detta karakteristiska värde sammanfaller nära
med det undre kvartilvärdet. Enligt den
klassiska sannolikhetsteorin är sannolikheten för
att påträffa hållfastheter lägre än o^ enligt ekv.
(2) ca 16 %.
Emellertid har man ansett det lämpligt att
för det praktiska arbetet räkna med en
hållfasthet som är något lägre än den enligt ekv.
(2) bestämda karakteristiska hållfastheten, dvs.
1—8
°red = v med—–(•>)
Ørø
där c ni är en koefficient som normalt har ett
värde något större än 1. Indexbeteckningen m
anger att cm hänför sig till materialet och att
följaktligen dess storlek kan variera med
hänsyn till sådana faktorer som det tillämpade
provningsförfarandet, arbetsförhållandena på
byggnadsplatsen m. m. Sålunda kan t.ex.
väderleksförhållandena, gynnsamma eller
ogynnsamma, inverka på valet av cm. För betongens
del kan man vid bestämningen av cm även ta
1020 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
