Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 40 - Elektronisk musik, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektronisk musik
789.983 : 681.84.u87.27
Med elektronisk musik menas musik som
komponerats med uteslutande elektroniska
hjälpmedel, bandspelare, tongeneratorer,
multivi-bratorer, brusgeneratorer i kombination med
filter osv. Denna musikart kan ej spelas med
konventionella musikinstrument utan enbart
från magnetband eller grammofonskivor.
Bandspelare och filter
Det förnämsta hjälpmedlet vid komposition av
elektronisk musik är bandspelaren. Med
dennas hjälp bygger kompositören upp det nya
musikstycket. Han registrerar vissa
tonkombinationer, ändrar genom klippning av bandet
dessas art eller varierar bandspelarens
hastighet så att nya effekter framträder. T.o.m. ett
baklänges kört band kan i många fall ge
remarkabla effekter.
Olika effekter med efterklang kan
åstadkommas med en magnettrumma och en
bandspelare, fig. 1. Här registreras inkommande signal
på trumman och på bandet samtidigt, men
trumman avsökes också av ett antal lämpligt
placerade avspelningshuvuden, vilka via
dämp-satser matar det registrerande bandet.
Tidsfördröjningen härvidlag är beroende av
trummans rotationshastighet och avstånden mellan
huvudena. I fig. 1 är tidsfördröjningen 30 ms
mellan varje huvud, och en total efterklangtid
av 180 ms erhålles. För att erhålla ytterligare
längre efterklangtid låter man det sista
avspelningshuvudet Ke återmata signalen via en
dämpsats till registrerhuvudet, och på så sätt
klingar signalen successivt ut. Metoden
påminner om den i akustiken använda
stereo-efter-klangsprincipen.
Näst bandspelaren är det elektroniska filtret
det mest framträdande hjälpmedlet. Genom
att variera passband och bandkanters lutning
kan man bl.a. åstadkomma nya tonkaraktärer.
Den konventionella elektroniska modulatorn
kan också användas, och om den matas med
två tonsignaler, erhålles från modulatorns ut-
Fig. 1. Anordning för att på elektronisk väg
åstud-komma efterklang; lf ljudkälla, M magnetband, K
in- och avspelningshuvuden och k’ raderhuvuden.
Fig. 2. Multivibrator med kontinuerligt varierbar
tonhöjd.
gång de två tonerna med alla sina
kombinationstoner. Skillnadsfrekvenserna mellan
grundtonerna blir den mest framträdande. Om den
ena signalen är ett musikaliskt ackord och den
andra en ren sinussvängning, fås i
modula-torns utkrets dels ackordet, dels ett
"skugg-ackord" som ligger lägre i frekvens.
Elektroniska ljudkällor
Med den vanliga tongeneratorn kan man
producera med tiden i tonhöjd snabbt varierande
toner samt toner med intervall skilda från
den konventionella tempererade tonskalan
(oktaven delas i 12 intervall). Till en början kan
dessa nya tonintervall i melodin låta något
ovanliga, men sedan man hört dem några
gånger accepteras de som "goda".
Jämsides med tongeneratorn användes
givetvis multivibratorn som elektronisk ljudkälla.
De enskilda signalerna från denna, antingen de
har fyrkantkurvform eller triangelvågform, är
synnerligen övertonsrika. Tonens art kan lätt
modifieras med elektriska filter. En
multivibrator med kontinuerligt varierbar tonhöjd,
fig. 2, har ett snöre och ett triss-system, som
vrider en potentiometer. På snöret finns en
klämma som kompositören kan röra fram och
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf065
Fig.
Blockschema för en
optisk siren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
