Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 40 - Sulfatrostning av koppar-koboltsulfidslig, av SHl - Elektrolytiskt utfälld Teflon, av SHl - Framställning av beryllium-kopparlegering, av SHl - Alkylering av bensen med raffinaderigaser, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theys & L V Lee i Journal of Metals febr. 1958
s. 134—136). SHl
Elektrolytiskt utfälld Teflon
Jämna, tjocka och porfria beläggningar av Teflon
på metaller lär kunna erhållas genom elektrolytisk
utfällning. Härvid används en kolloidal dispersion
av polytetrafluoreten i vatten; den kallas Teflon
41-X och är ännu på experimentstadiet.
Enligt uppgift innehåller dispersionen 33—35 °/o
polytetrafluoreten i form av negativt laddade,
hydro-foba partiklar. Vid den elektrolytiska utfällningen
skickas en likström genom dispersionen vars
partiklar härvid vandrar mot anoden genom
elektro-fores. Metallanoden ger positiva joner som genast
rör sig mot katoden. Härvid träffar de negativt
laddade polytetrafluoretenpartiklar alldeles intill
anoden. De kolloidala partiklarna förlorar då sin
laddning och koagulerar.
Då förhållandet laddning : massa är mycket större
för metalljonerna än för de kolloidala partiklarna,
utfälls per coulomb betydligt mer polytetrafluoreten
än t.ex. koppar eller zink. Man får t.ex. 200—500
g/kC polytetrafluoreten mot 0.33 g/kC Cu och 0,34
g/kC Zn (Materials in Design Engineering juni 1958
s. 141). SHl
Framställning av beryllium-kopparlegering
Användningen av berylliumlegeringar, särskilt med
koppar, växer stadigt. I USA var tillverkningen 1957
den största som hittills uppnåtts. Där produceras
nu beryllium-kopparlegering industriellt genom en
kontinuerlig process vid vilken beryll och koppar
är utgångsmaterial (fig. 1).
Den finpulvriserade beryllen blandas med
natrium-fluoroferrat(III) Na3FeF„, soda och
natriumfluoro-silikat Na2SiF6 (jfr Tekn. T. 1956 s. 371). Massan
pressas till briketter som sintras vid 750°C i en
tunnelugn. De sintrade briketterna krossas till ca 20 mm
kornstorlek och våtmals i en kulkvarn. Den härvid
erhållna massan pumpas till en behållare där den
lakas tre gånger med vatten av rumstemperatur.
Vid briketternas sintring bildas nämligen
vatten-lösligt natriumfluoroberyllat enligt formlerna
3 BeO • A1203 • 6 Si02 + 2 Na2SiF6 + Na2C03 —»
—» 3 Na2BeF4 + 8 Si02 + Al2Os + C02
3 BeO • A1203 • 6 Si02 + 2 Na3FeF0 —>
—» 3 Na2BeF4 + Fe-A + A1203 + 6 Si02
Sodan reagerar med natriumfluorosilikatet till
na-triumfluorid som behövs för reaktion med beryllen.
Natriumfluoroferratet används därför att en stor
del av fluoren kan återvinnas som sådant.
Efter filtrering och tvättning innehåller
läknings-återstoden ännu 0,3 °/o beryllium i vattenlöslig
form. Den förkastas. Ur lakvätskan fälls
beryllium-hydroxid genom tillsats av 50 %
natriumhydroxid-lösning. Erforderlig mängd av denna sätts först till
ca 20 %> av lakvätskan varvid den först fällda
hydr-oxiden löser sig som beryllat Na2Be02. Lösningen
upphettas till nära kokpunkten och fälls genom
tillsats av lakvätska. Berylliumhydroxiden erhålls på
detta sätt i kornig, lättfiltrerad form.
Vätskan, som innehåller natriumfluorid, surgörs
till pH ca 4 med svavelsyra och försätts med 30 %>
järn (III) sulfatlösning varvid natriumfluoroferrat
faller ut enligt
12 NaF + Fe2(S04)3 —* 2 Na3FeFG + 3 Na2S04
Fällningen frånfiltreras och tvättas varefter den kan
blandas med ny beryll.
Efter frånfiltrering och tvättning kalcineras
berylliumhydroxiden i roterugn vid 850°C. Härvid erhålls
berylliumoxid som blandas med kol och
kopparpulver och smälts i en ljusbågsugn. Ungefär tre
fjärdedelar av den för legeringen erforderliga kopparn
sätts till i ugnens högtemperaturzon som stora
stycken. Vid 2 200—2 400°C reduceras berylliumoxiden
av kolet till metall som löser sig i kopparn. Bent
beryllium kan inte erhållas på detta sätt därför att
berylliumkarbid Be2C bildas i frånvaro av koppar.
Enligt den angivna metoden kan man framställa
en legering med högst 5,5 °/o Be. Varpå detta beror
är inte fullt utrett, men man tror att
berylliumoxiden först reduceras till berylliumkarbid som i sin
tur reagerar med kopparn till kopparberyllid enligt
3 Be2C + 2 Cu -—► 2 Be3Cu + 3 C
Kommersiella beryllium-kopparlegeringar,
innehållande 0,5—2 °/o Be, erhålls genom utspädning av
grundlegeringen med koppar och eventuellt andra
legeringsämnen (K B Higbie & M C farmer i
Chemical Engineering Progress april 1958 s. 51—54).
SHl
Alkylering av bensen med raffinaderigaser
Vid raffinering av petroleum får man avgaser,
innehållande 8—10 °/o eten och propen. För små
raffinaderier lönar det sig inte att isolera olefinerna ur
gasen; härtill fordras en dyrbar anläggning. Man
har därför utarbetat en metod enligt vilken hela
gasströmmen behandlas med bensen. Denna
alky-leras då till etylbensen och kumen vilka lätt kan
skiljas från resten av gasen. Alkyleringen utförs i
en reaktor med fast bädd, innehållande en "helt ny"
katalysator av icke angiven natur (Chemical
Engineering 7 april 1958 s. 53). SHl
Fig. 1.
Flyt-schema för
tillverkning av
beryllium-kopparlegering.
1062 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
