Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 40 - Böcker - Technology of columbium (niobium), av G Bg - Hänt inom tekniken - IVA:s högtidssammankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänkas söka i en handbok av delta slag, och den har
stort värde som uppslagsverk. Man finner sålunda
artiklar t.ex. om niobs förekomst, tillgång, ekonomi,
framställning, separation från tantal, användbarhet
i reaktorer, analysmetoder, egenskaper efter tillsats
av legeringselement, oxidationsbeständighet och
sint-ringsförlopp. Uppsatsernas nivå är genomgående
hög; sådant stoff, som finns i gängse läroböcker,
förekommer inte. överlappning av innehållet i
uppsatser av detta slag kan givetvis aldrig undvikas;
det kan däremot förefalla onödigt att ha samma
figur på mera än ett ställe i boken.
Ännu så länge har niob sin ojämförligt största
användning som legeringstillsats i relativt små
kvantiteter, men metallen har vissa
egenskapskombina-tioner, som bl.a. skulle kunna möjliggöra avsevärt
högre arbetstemperaturer i reaktionsmotorer. Det
är viktigt för all den teknik, som sysslar med svåra
materialfrågor, att tillgodogöra sig landvinningarna
på detta område, och föreliggande arbete måste
därför anses vara en tillgång inte bara för metallurger
och metallografer utan även för konstruktörer av
atomreaktorer, reaktionsplan och apparatur med
höga krav på materialet. G Bg
hänt inom tekniken
IVA:s högtidssammankomst.
Ingeniörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst hölls den
23 oktober 1958 i Stockholm.
Efter sitt hälsningsanförande erinrade akademins
preses, K-G Ljungdahl, om att tio år förflutit sedan
en av grundarna av akademin, dess förste
verkställande direktör, kommerserådet Axel F Enström,
gick ur tiden och meddelade, att akademin velat
hedra hans minne genom att instifta en
belöningsmedalj bärande Enströms bild. Medaljen är avsedd
att utdelas till personer, som i ansvarig ställning i
allmän eller enskild tjänst på ett skickligt och
framgångsrikt sätt har lett forsknings- eller
utvecklingsarbete. Dessutom hade akademin givit ut en bok om
Enström, författad av Torsten Althin.
Vidare meddelade preses, att två makar, som
önskat vara okända, överlämnat 100 000 kr. till
"Professor Einar Hogners forskningsfond", vars
avkastning skall användas till att främja forskning inom
skeppsteknik och flygteknik.
Parentation hölls av W Borgquist över de under
året bortgångna ledamöterna Gunnar Wejke, Emile
Brylinski (Frankrike), Jonas Hesselman, J O Roos
af Hjelmsäter, Otto Stålhane, Henrik Cronström
(Finland), Teofil Lindblom, Carl Benedicks, Axel
Ax:son Johnson och Victor Hammar.
lVA:s minnesmedalj 1958 hade präglats över Gustaf
Gröndal och hans minne tecknades av Gudmar
Kihlstedt. Gustaf Gröndal är en av de stora
internationellt erkända föregångsmännen inom tekniken för
utnyttjande av fattigare malmer och för rationell
beredning av mineralen och framställning av
metaller och andra produkter. Gustaf Gröndal föddes för
100 år sedan, den 11 februari 1859, och avled den
16 mars 1932.
Gröndal gick i skola i Uppsala, fullföljde sedan sina
studier vid Falu Bergskolas högre avdelning och
arbetade därefter någon tid som kemist vid Falu
Kopparverk.
Grunden till sin framgångsrika praktiska verksamhet
på malmbehandlingens område lade Gustaf Gröndal
åren 1880—1900, då han fick ge sig i kast med
synnerligen svåra uppgifter under sin anställning vid
Pitkäranta koppar- och tennverk i Finland. Här
fick han utlopp för sin stora aktivitet och
uppfinningsförmåga, då de olika verken inom företagel
med små medel skulle uppbyggas och förbättras.
Han var i hög grad hänvisad till att med egen kraft
in i minsta detalj lösa både de tekniska och
ekonomiska frågorna, och det skaffade honom såväl
mångsidig erfarenhet som självtillit och vana att ta
ansvar. Redan efter några år hade han avancerat
till teknisk chef för hela företaget och år 1894 blev
ban dess disponent.
Under Pitkäranta-tiden utarbetade Gröndal i
princip sina epokgörande metoder för våtmalning och
magnetisk separering av järnmalm, brikettering av
magnetitkoncentrat och kolning av ved och gav dem
deras första praktiska utformning. Hans
konstruktioner kännetecknades av enkelhet och
driftsäkerhet, och framgångarna berodde på hans klara,
praktiska omdöme, som snabbt ledde honom till
maskinutformningar, som kom att stå sig många
decennier framåt. Det är inte bara i Sverige, som
gröndalskvarnar ännu efter över sextio år är aktuella
begrepp.
Från Pitkäranta flyttade Gröndal till Sverige, där
han i Djursholm upptog en rätt omfattande
konsultationsverksamhet, senare genom Metallurgiska
Patent AB, AB Gröndals Patenter och Patent AB
Gröndal—Ramén.
Gröndals energiska och klarsynta arbete på
anrikningens och koncentratbehandlingens område fick
direkt och indirekt en oerhörd betydelse för
inriktningen av svensk järnhantering. Redan 1913
hade den årliga produktionen av magnetslig ur
järnmalmer i Sverige stigit till 650 000 t och
tillverkningen av briketter huvudsakligen av sådan slig
hade nått storleksordningen 400 000 t. Hans metoder
hade medfört att ett stort antal fyndigheter och
malmpartier hade börjat tillgodogöras som förut ej
kunnat utnyttjas på grund av för låg järnhalt eller
för hög halt av föroreningar.
Den framställda malmprodukten var rik och oartsfri
och löste de svenska kvalitetsstålverkens bekymmer
med malmförsörjningen. Frågan om våra tillgångar
av fosforren malm hade i början av 1900-talet varit
mycket brännande, och man hade då befarat en
allvarlig malmbrist för den mellansvenska
järnhanteringen. I stället blev den rika sligen och de därav
framställda briketterna ett bättre råmaterial, som
inte blott gav ett renare järn utan även avsevärt
minskade kolåtgången vid hyttorna och därmed
inledde de stora framsteg, som svensk järnhantering
senare uppnådde vid övergången till
masugnsbeskickningar med 100 %> sinter. De svenska
mag-netitmalmernas gynnsamma
anrikningsförutsättningar kom alltså till utnyttjande redan under
pionjärtiden efter industrialismens genombrott, då svensk
järnhantering i viss mån sökte sin nya form.
Gröndal arbetade även med reduktionsprocesser för
järnmalm och intresserade sig mycket för problemet
att framställa smidbart järn direkt ur malmen. Han
hade en egen metod för framställning av dylik
järnsvamp, som var baserad på reduktion i rullugn, och
med den utfördes större försök i Herräng 1909. Han
utarbetade också tidigt en flotationsapparat, som
kom till användning i de första flotationsanläggning-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf065
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
