Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 42 - Svensk atomenergi hösten 1958, av Harry Brynielsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man anser berättigat att göra de investeringar
som behövs i samband med utvinningen.
Hittills har emellertid ingen fyndighet
anmälts, som möjliggjort en dylik produktion.
Det är emellertid ännu för tidigt att dra några
negativa slutsatser ur de resultat som hittills
uppnåtts. Det ligger i sakens natur att alla som
sysslar med prospektering måste vara
optimister, och prospektering är också ett arbete på
lång sikt.
Enligt de allmänna riktlinjer, som föreslagits
av Atomenergiutredningen och
Bränsleutredningen, bör vi i vårt land göra oss mindre
beroende av bränsleimport och därför också
eftersträva möjligheten att kunna utnyttja våra
inhemska uranfyndigheter. 1958 års riksdag
beslöt därför uppförandet av ett uranverk vid
Billingen med en produktion, motsvarande 120
t/år uran. Detta motsvarar ungefär det
beräknade svenska behovet år 1965. Med
CDL-prog-nosens utbyggnadsprogram stiger uranbehovet
till ca 500 t/år omkring 1968 för att därefter
fortsätta att stiga ytterligare.
Ett uranverk av den föreslagna storleken är
sålunda inte en definitiv lösning av den svenska
uranförsörjningen. Som komplettering får man
räkna med utnyttjandet av rikare malmer
antingen importerade eller naturligtvis ännu
hellre svenska i den mån sådana upptäckes.
Den nuvarande anläggningen i Kvarntorp
kommer därför att byggas om, så att den kan
bearbeta dylika malmer.
Framställningskostnaderna för
urankoncentrat ur ett så pass låghaltigt utgångsmaterial
som skiffer blir naturligt nog högre än det
världsmarknadspris som baseras på rikare
malmer. Ofta har man därvid dessutom genom
förmånliga militära kontrakt haft möjlighet att
göra snabba avskrivningar.
Ur rent ekonomisk synpunkt är det sålunda
förmånligare för oss att importera
urankoncentrat än att framställa det ur skiffer. Ännu
finns emellertid ingen fri handel med uran,
utan denna är förknippad med politiska
villkor, som regel en omfattande inspektion av de
anläggningar i vilka uranet används.
Suez-kri-sen gav oss nyligen en påminnelse om hur
känslig oljemarknaden kan vara. Uran får
betraktas som en ännu känsligare råvara än olja,
och situationen på världsmarknaden kan snabbt
förändras. Tillkomsten av ett uranverk vid
Billingen, som täcker en begränsad del av
landets uranbehov och vid behov kan byggas ut,
får därför främst ses ur beredskapsmässiga och
handelspolitiska synpunkter.
En annan nyckelråvara i det svenska
reaktorprogrammet utgör tungt vatten. Om man
approximativt räknar med 1 t tungt vatten per
MW eleffekt, kommer det inhemska behovet
att rätt snart bli betydande. För närvarande
undersöker Asea i samarbete med AB
Atomenergi förutsättningarna för en inhemsk
tillverkning enligt svavelvätemetoden. Ett par
försökskolonner kommer att uppföras hos
Svenska Skifferolje AB i Kvarntorp för studium av
utbyten, korrosionsförhållanden etc., och sedan
erfarenheter från denna anläggning vunnits,
får frågan om en inhemsk tillverkning tas upp
till avgörande.
Bränslecykler
Det svenska reaktorprogrammet är som nämnts
nu baserat på naturligt uran som finns inom
landet och som vid import kan erhållas från
flera leverantörer. För vissa ändamål t.ex.
mindre värmeverk och reaktorer för
fartygsdrift, är emellertid anrikat material en bättre
lösning. En tillsats av anrikat material kan
också i vissa fall förbättra ekonomin vid
reaktorer som byggts för naturligt uran. Såsom
nämnts skulle tillgången på anrikat material
också möjliggöra att man som kapsling av
bränsleelementen kunde utnyttja rostfritt
material, ett område där Sverige intar en
ledande plats. De anrikningsgrader som erfordras är
relativt små, 1—3% uran 235 mot 0,7 % i
naturligt uran.
Anrikat material kan erhållas antingen genom
diffusionsanläggningar, där man kan höja
halten uran 235 i naturligt uran, eller genom
återvinning av det nya klyvbara ämnet plutonium
239, som genom omvandling av uran 238
bildas i reaktorer, vilka drivs med naturligt uran.
Separationsanläggningar för uran 235 finns i
dag endast i USA, USSR och Storbritannien,
och dessa länder hemlighåller av militära skäl
allt som har med denna teknik att göra. Genom
en bilateral överenskommelse med USA har
vi vissa möjligheter att förvärva anrikat
material, vilket bl.a. utnyttjas i samband med
bränsleelementen till R2-reaktorn.
Frankrike, som har planer på en
uransepara-tionsanläggning, offentliggjorde emellertid i
Genève sina forskningsresultat och
kostnadsberäkningar för en dylik
separationsanläggning. Vid en anläggning för bearbetning av 350
t/år naturligt uran räknar man med en
anläggningskostnad av 555 Mkr. och priset på det
till 3 % anrikade materialet beräknas till
3 500 kr/kg mot 1 900 för amerikanskt
material. Först vid en anläggning, som bearbetar
ca 10 gånger så mycket uran, och om
avskrivning sker på 40 år, räntan är 4 % och elkraften
kostar 2 öre/kWh kommer man ner i närheten
av de amerikanska priserna. De stora
kapitalkostnaderna gör att dylika anläggningar nu
icke är av intresse för vårt land.
Intressant är däremot att vissa andra
isotop-separationsmetoder, främst gascentrifugering,
numera bedöms något gynnsammare än
tidigare. Man skulle här eventuellt ha möjlighet
att bygga mindre kostnadskrävande enheter
som bättre skulle passa in i ett svenskt
atomenergiprogram. Ännu återstår dock mycket
utvecklingsarbete innan man kan bedöma
metodens framtid.
En för dagen mer intressant möjlighet för oss
innebär återföring av plutonium från reaktorer
med naturligt uran som bränsle. Gjorda
beräkningar antyder att man då vid en mindre
ingångsanrikning skulle kunna bygga tungvatten-
1112 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
