Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 43 - Andras erfarenheter - Latexfärg som rostskydd, av SHl - Ändrad asksmältpunkt genom förupphettning, av Wll - Regelbundet byggda polymerer framställda i klatrat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller att hydrolyseras (polystyrenlatexfärger kan
användas på betong under vatten);
närvaron av rostskyddspigmenten mönja eller
bly-cyanamid;
växelverkan mellan bindemedlets sura
karboxyl-grupper (polyakrylsyra- eller polyvinylestrar
innehåller inga sådana) och stålet åtminstone i
gränsytan metall—färg; troligen infångas järnjoner och
görs overksamma.
Det tycks alltså vara möjligt att använda en
latex-färg som rostskydd. Detta kan vara värdefullt
därför att sådana färger torkar snabbt, saknar
eldfarliga lösningsmedel och kan strykas på fuktiga eller
t.o.m. våta ytor. Man har dock ännu så liten
erfarenhet av deras rostskyddsverkan att de tills
vidare inte kan rekommenderas för målning av järn
eller stål.
I USA experimenterar man också med latexfärger
som grundfärg på metall, särskilt inom bilindustrin.
Utom i några specialfall har de emellertid hittills
inte fått nämnvärd användning. Orsaken härtill är
korrosionsproblem samt färgfilmens otillräckliga
vidhäftning, dåliga glans, färgstabilitet, hårdhet och
resistens mot vatten. Under de senaste åren har
man dock löst många av problemen, och det ser
nu ut som om latexfärger kan få betydande
användning även för målning av metaller.
Ett nytt latexsystem består t.ex. av en kolloidal
dispersion av styren-butadienharts i vatten med pH
4,0 ±0,5 (Tekn. T. 1958 s. 348). Genom upphettning
i närvaro av en katalysator reagerar polymerens
bu-tadiengrupper till en härdplastbeläggning med god
adhesion, seghet och hårdhet samt god resistens
mot vatten, mineraloljor och vissa kemikalier.
Slagsegheten är relativt dålig för opigmenterad
sty-ren-butadienlatex, men med pigment erhålls lika
god slagseghet hos filmen som med vanliga
alkyd-färger.
Betydande framsteg har gjorts vid framställning av
latexfärger med polyvinylacetat för målning av
metaller, men de har ännu inte nått samma
utvecklingsstadium som latexfärger med
styren-butadienharts, och hittills har de använts mycket litet. Man
provar emellertid nu såväl grundfärg som blank
täckfärg för industriell användning på metaller.
Färgen är termoplastisk och mjuknar vid upphettning,
men i många fall har detta ingen betydelse. Dess
låga pris (styren-butadienlatex är dock något
billigare), goda lufttorknings- och
bränningsegenskaper, utmärkta färgstabilitet och resistens mot
lösningsmedel, alkalier och syror erbjuder betydande
fördelar.
Latexfärger med akrylharts ger filmer som har
utmärkt färgstabilitet och resistens mot vatten och
alkalier samt synnerligen god väderbeständighet och
resistens mot åldring. Färgerna blir emellertid
dyrare än de förut nämnda. Grundfärger med
järn-oxidrött provas dock inom bilindustrin och för
målning av kylskåp och liknande artiklar. De lär ha
mycket god resistens mot saltvattensdimma.
Framställning av täckfärger med akryllatex synes
däremot föga lovande, åtminstone med de poljmerer
som nu står till förfogande. De ger mjukare filmer
än vanliga lackfärger.
Den temperatur, vid vilken färgfilmen bildas, är av
stor betydelse. Bränning i 30 min vid 150°C ger
sålunda en film som har bättre vidhäftning än en som
bränts vid 120°C. Den bästa adhesionen uppnås, om
latexfärgen får lufttorka och därefter ges en
strykning med täckfärg före bränningen (H disselhoff
i Farbe und Lack april 1958 s. 186—187; W
Brenner i Materials in Design Engineering maj 1958
s. 100—103). SHl
Ändrad asksmältpunkt genom förupphettning
För de bränslen som skall användas i
smälteldstä-der (Tekn. T. 1956 s. 267) har man vissa krav på
att asksmältpunkten inte får vara för hög, i vilket
fall man skulle få svårigheter med slaggens
bort-transport ur eldstaden. Man måste därför i förväg
göra smältanalyser på aska från kol, som man avser
att elda. Trots gynnsamma smältanalysvärden har
man emellertid i vissa fall fått svårigheter genom
för dålig flytning av slaggen.
Förklaringen härtill är följande. Vid den vanliga
undersökningsmetoden för smältegenskaperna värms
askan successivt till smältpunkten. Det visar sig
emellertid, att om askan före
smältpunktsbestäm-ningen under någon tid varit upphettad till en
temperatur över smältpunkten, får man för vissa askor
en högre smältpunkt än den som erhålls utan denna
förupphettning. Sålunda fick man för aska från ett
amerikanskt kol en flytpunkt på 1 380°C vid normal
undersökning efter inaskning vid 775°C, under det
att man efter det att askprovet varit glödgat 30 min
vid 1 550°C fick flytpunkten över 1 600°C.
Motsvarande provning gjord med ett Ruhr-kol gav
emellertid ungefär samma resultat för prov utan och med
förupphettning, nämligen 1 390°C utan och 1 380°C
efter glödgning vid 1 550°C.
För bedömning av ett kols användbarhet i
smält-eldstäder är det sålunda nödvändigt att även känna
till askans förhållande efter förupphettning (F
Wehrberger i Brennstoff-Wärme-Kraft okt. 1958
s. 466). Wll
Regelbundet byggda polymerer
framställda i klatrat
I naturen byggs stereospecifika polymerer, t.ex.
proteiner, nukleinsyror och cellulosa, genom
enzymreaktioner. Resultatet blir stora regelbundna
molekyler, medan man vid tekniska synteser nästan
alltid erhåller oregelbundet byggda polymerer. Med
katalysatorer av Ziegler-typ har man emellertid på
senare tid framställt åtminstone praktiskt taget
regelbundna polymerer, t.ex. isotaktisk polypropylen
och syntetiskt naturgummi (Tekn. T. 1957 s. 337).
Det senaste på detta område är emellertid
utnyttjande av klatrat (Tekn. T. 1950 s. 920; 1952 s. 825;
1956 s. 927; 1958 s. 111) för inriktning av
monomer-molekylerna vid framställning av en regelbunden
polymer. Genom detta förfarande anser man sig
mycket nära ha kopierat naturens metoder för
framställning av polymerer.
Som exempel kan nämnas framställning av en
regelbundet byggd polybutadien. Härvid används
karb-amid som klatratbildare. Man blandar den med
butadien och håller blandningen en stund vid låg
temperatur. Härvid fylls karbamidkristallernas
kanaler med butadienmolekyler som passar precis i
dem. Härigenom kommer butadienmolekylerna att
ligga med "huvud mot svans" varigenom en ordnad
/,4-transstruktur fås vid polymerisation med en 1
MeV elektronstråle. Efter polymerisationen löses
karbamiden bort med vatten, och man får en hård
och seg, kristallin produkt. Vanlig polybutadien är
däremot gummiliknande.
Med karbamid eller tiokarbamid som
klatratbildare har man på analogt sätt framställt regelbundna
polymerer av vinylklorid, vinylidenklorid,
cyklo-hexadien och akrylnitril. Monomermolekylens
storlek och form måste passa exakt i kristallen. En viss
klatratbildare kan därför användas bara för ett
begränsat antal monomerer. Naturens enzymer är
emellertid ännu mer specifika (Chemical &
Engineering News 28 april 1958 s. 47). SHl
1156 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
