Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 44 - Magnetband-minne för datamaskinen Sara, av Kurt Widin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sad pappersremsa, kan bandminnet vidare
sägas fungera både som minne och som in- och
utmatningsorgan.
Allmänna problem
önskemål
Ett magnetbandminnes utformning är starkt
beroende av de krav man ställer på dess
tillförlitlighet, dess snabbhet och av vad det får kosta.
Tillförlitlighetskravet är för band det, som är
svårast att uppfylla. De erfarenheter som finns,
visar att ett magnetband i sig självt är ett
ganska osäkert medium. För närvarande torde det
inte finnas någon bandfabrikant, som kan
utlova en större säkerhet för sina band än ett fel
på 107 inspelade pulser. Även om denna siffra
i sig själv är låg, så är det antal pulser, som
ryms på ett band motsvarande hög, säg 107—
10s. Till detta kommer att man under drift
måste räkna med förslitning av band och
bandspelare, och därmed försämrad säkerhet,
varför en realistisk siffra torde vara ett väntat
antal fel av 10—20 per bandrulle. Detta är fel,
som alltså måste betraktas som ofrånkomliga,
åtminstone vid användning av konventionella
bandspelartyper1, a.
Man måste i den situationen acceptera felen,
men eliminera deras inverkan. Principiellt kan
man åstadkomma detta genom att på bandet
använda en självkorrigerande kod3,7, dvs. att till
varje inskriven sifferkombination foga så
mycket överflödsinformation — så många
checksiffror — att den ursprungliga kombinationen
kan rekonstrueras, även om någon av de
enskilda siffrorna skulle förvrängas. Saraband är,
förmodligen som första magnetbandanläggning,
praktiskt utfört enligt denna princip.
Problemet att anpassa bandets snabbhet till
datamaskinens krav har två sidor. Dels måste
man ta hänsyn till den hastighet varmed varje
enskild siffra kan behandlas, dels även till
åtkomsttiden för önskad information.3 Den förra
erbjuder inga större problem, med en
bandhastighet av 1,5 m/s är en rimlig läshastighet från
bandet 15 000—20 000 tecken/s, vilket för Saras
del är ungefär samma hastighet som för
trum-minnet. Åtkomsttiden däremot kan lätt bli
besvärande lång. Totala speltiden mellan
ytterän-darna av ett 360 m långt band är med 1,5 m/s
bandhastighet fyra minuter, vilket i
datamaskinsammanhang är en lång tid. Det skulle
följaktligen betyda stora tidsförluster, och därmed
ekonomiska förluster, om maskinen finge stå
outnyttjad varje gång ett mer eller mindre avlägset
ställe på bandet uppsöks. För att undvika
sådana dödtider bör sökoperationen utföras skild
från arbetet i den övriga maskinen, så att
denna kan användas normalt under söktiden. Så
mycket data, som behövs för sökningen, lagras
i speciella kretsar, som därefter automatiskt
utför sökoperationen.
Dessa två önskemål — självkorrektion och
fristående sökoperation — bestämmer nära nog
fullständigt hur bandminnet principiellt skall
utformas.
Fig. 2. Princip för in- ocli avspelning på magnetband.
Riktlinjer för utformningen
Då magnetskiktsbärande ytor används som
minnesmedier, disponeras de vanligen —
analogt med stansade pappersremsor — så, att
ytan indelas i ett antal längsgående kanaler,
i vilka in- eller avläsning kan ske samtidigt i
en tvärsgående rad, fig. 2. En vanlig princip
är härvid att låta in- och avspelningen
tidssty-ras av pulser, som en gång för alla fast
inspelats på en av kanalerna — s.k. klockpulser —
på så sätt att existensen av en puls i
klockpulskanalen utgör ett villkor för skrivning resp.
läsning på övriga kanaler. Med ett sådant system
vinner man, att varje puls har sin givna plats
på den magnetiska ytan och lätt kan
lokaliseras med hjälp av klockpulserna. Ett sådant
system är lämpligt bl.a. i fråga om magnetiska
trumminnen — det används f.ö. i Saras
trum-minne.
Systemet är däremot icke lämpligt att
användas på band. Som sagt uppträder nämligen ett
antal fel på varje band. Dessa fel är slumpvis
fördelade över bandytan och kommer alltså att
uppträda också i en klockpulskanal. Men om
nu samtliga övriga kanaler har gjorts villkorligt
avhängiga av denna klockpulskanal, så är ett
fel i denna liktydigt med ett fel i samtliga
kanaler. Med andra ord, ett sådant fel kan icke
korrigeras med hjälp av överflödsinformation
och är alltså oförenligt med principen om
självkorrektion. För att få ett tillförlitligt band
bör således fast inspelade klockpulser icke
användas.
Detta kan synes vara ett ganska speciellt
tekniskt konstaterande, men det har
konsekvenser av mera generell natur.
För det första, vid inskrivning av information
på bandet måste inskrivningen tidsstyras av en
separat klocka, som icke är synkroniserad med
bandet. Detta innebär, att eftersom vissa
variationer måste tolereras i såväl bandhastighet
som klockfrekvens, kan samma
informationsmängd vid olika tillfällen fordra olika stort
utrymme på bandet. Detta innebär i sin tur, att
om det över huvudtaget skall vara möjligt att
byta en viss information på bandet mot ny
information, så måste ett visst minimiavstånd
1176 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
