Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 47 - Radiolänklinje för TV Stockholm — Göteborg — Malmö, av Herman Ruud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fig. 4, företog man rekognosceringen med
helikopter. Man flög därvid över de i förväg på
grundval av kartstudier uppgjorda
sträckningsförslagen. Man kunde på så sätt relativt lätt
fastställa i hur hög grad kartmaterielet
överensstämde med terrängen och vidare
kontrollera höjden för betydelsefulla terrängpunkter.
Det var också viktigt att uppskatta den aktuella
och den i framtiden troliga trädhöjden på
punkter i närheten av strålens väg. På basis av
de uppritade terrängprofilerna utförde sedan
leverantörens specialister beräkningar av
erforderlig antennhöjd.
Som en första approximation har man därvid
regeln att inte bara den direkta strålvägen
mellan sändar- och mottagarantennerna skall vara
fri från terränghinder utan även att första
fresnelzonen skall vara fri i en terrängprofil
där jordradien tänkts vara 30 % större än den
verkliga. Detta motsvarar vågutbredningen i
"normalatmosfär", dvs. atmosfär med normal
temperatur- och fuktighetsgradient, utan
skiktbildningar.
Därtill kommer emellertid en mängd olika
faktorer, som man till en del kan ta hänsyn till
genom beräkningar och i övrigt genom redan
vunna erfarenheter. Som exempel härpå kan
nämnas risk för reflexioner mot vattenytor och
mot föremål på relativt kort avstånd från
någondera av antennerna. För en sträcka på
50 km har första fresnelzonen en radie av ca
30 m vid 4 000 MHz.
Det kan nämnas, att studiet av
terrängprofilerna gav till resultat, att ingen av de
föreslagna punkterna behövde ändras (dock
troligen en punkt om det även gällt att överföra
mångkanaltelefoni) och att endast i några få
fall antennhöjden behövde justeras.
Det kan även förtjäna framhållas, att
förhandlingar med markägare, flygmyndigheter och
andra berörda myndigheter i många fall varit
betydligt mera tidskrävande än själva
rekognosceringen som sådan.
Slutresultatet av rekognosceringen och de
nämnda beräkningarna, bedömningarna och
förhandlingarna blev emellertid en route som
är 672 km lång och som innehåller sexton
hopp, dvs. sjutton stationer. Medelavståndet
mellan stationerna är ca 42 km. Det längsta
hoppet är 66 km (Hult—Omberg) och det
kortaste 9 km (Mälarhöjden—Valhallavägen).
Stationer
De erforderliga antennhöjderna varierar från
station till station mellan 19 och 80 m över
marknivån. Ur flera synvinklar skulle det varit
fördelaktigt att anordna betongtorn i vilka
radioutrustningen kunde monteras i anslutning
till antennerna. Emellertid skulle sådana torn
dels bli för dyra, dels kräva för lång tid för
uppförandet. Samma synpunkter gäller i stort
sett för torn i järnkonstruktion.
Det gällde i stället att försöka få fram en
stagad fackverksmast, som var tillräckligt stabil
men samtidigt så enkel som möjligt. Den måste
dessutom kunna tillverkas av sådant material
som kunde erhållas utan långa leveranstider.
Efter det att problemställningen klarlagts vad
beträffar kraven från leverantören av
radioutrustningen och icke minst beträffande
möjligheten att samtidigt använda masterna även
för sändarantenner för FM-ljudradio och
television, konstruerade Ejnar Valberg en masttyp,
fig. 5, vilken visat sig väl kunna uppfylla alla
önskemålen, såväl med hänsyn till mekaniska
egenskaper som till lätt tillverkning och
montering. Master av denna typ har använts för
samtliga stationer i projektet (utom
ändstationerna i Stockholm och Malmö).
Masterna har triangulärt tvärsnitt med
sid-längden 1 m. De tillverkas i sektioner om 4
och 8 m. Man kan antingen bygga upp dem
sektion för sektion eller också sätta ihop dem
på marken och sedan resa dem upp. Den
största av Televerket använda höjden är 76 m.
Masterna har beräknats så, att de får en största
vridning av ± 0,6° på 50 m höjd, om de på
denna höjd har två parabolantenner placerade
i mest ogynnsam vinkel och om
vindhastigheten är 25 m/s. Stabiliteten har hittills visat
sig fullt tillräcklig.
Som stationslokal användes på varje plats två
Fig. 6.
Malmöstationen.
Fig. 7. Detaljbild
av masttoppen i
Malmö.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
