Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 47 - Radiolänklinje för TV Stockholm — Göteborg — Malmö, av Herman Ruud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 12. Radiostativ för relästation, blockschema.
Kylning
För att bl.a. höja rörens livslängd, och särskilt
gäller detta vandringsvågröret, använder man forcerad
kylning för utrustningen. Härför har man ett
särskilt fläktstativ som står i linje med utrustningen
i övrigt. Det innehåller två fläktar, en ordinarie och
en reserv. Den senare startar automatiskt, om den
förra skulle bli felaktig. Före fläktarna har placerats
dammfilter. Fläktarna tar luft från omgivningen
och pressar in den till stativen genom en i
stativsockeln inrymd trumma.
Antenner
En antenn för en radiolänkanläggning av här
ifrågavarande slag måste kunna uppfylla bl.a. följande
önskemål:
God anpassning även vid breda band. Det är
sålunda önskvärt, att hela bandet 3 800—4 200 MHz
kan överföras med samma antenn och att
reflexionsfaktorn är mindre än 2 °/o över hela detta band.
Fig. 13. Relästation med avtappning, blockschema;
E mottagare, S sändare, Rk riktkopplare, Pol
polarisationsfilter, Avgr avgreningsförstärkare, Inm
inmatningsförstärkare, _!_ vertikal polarisation, -
horisontell polarisation.
Hög riktverkan, så att den utsända energin
koncentreras i en smal stråle. Detta är nämligen en
förutsättning för att stationerna skall kunna
placeras på relativt långt avstånd från varandra.
Erfarenheten har dock visat, att vid en riktfaktor
("gain") på ca 45 dB börjar strålen bli så smal,
att även små tendenser till troposfäriska
skiktbildningar kan böja undan strålen mera än dess egen
bredd. Ett lämpligt värde på riktfaktorn har därför
visat sig vara 38—10 dB.
Hög dämpning i alla riktningar utom
huvudriktningen. Detta är nödvändigt dels för att de relativt
svaga signaler som når fram till en mottagarstation
icke skall störas av ovidkommande signaler, dels
för att man vid en knutpunkt eller överhuvudtaget
i ett område med krav på hög trafik skall kunna
utnyttja helt eller delvis samma frekvenser för olika
sträckor.
Liten vindyta och låg vikt är i många fall ett
önskemål som måste uppfyllas för att den bärande
torn- eller mastkonstruktionen skall få tillräckligt
god stabilitet mot böjning och vridning utan att
behöva göras alltför klumpig.
De enligt denna sammanställning önskvärda
egenskaperna återfinnes hos antenner med paraboliska
reflektorer. För televisionslänklinjen Stockholm—
Göteborg—Malmö användes cirkulära reflektorer,
vilkas yta alltså motsvarar den som uppstår då en
parabel roterar kring sin axel. Den matas av en
anordning (populärt benämnd "spruta"), vilken består
av en direkt fortsättning av vågledaren. Den föres
genom centrum av reflektorn, böjes ett halvt varv
och slutar med ett "munstycke" i reflektorns
brännpunkt. Särskilda åtgärder har vidtagits för att skydda
munstycket och vågledarens inre mot snö och väta
samt för att inte munstycket skall verka som
mottagarantenn också för den via reflektorn utsända
energin. Antennanordningen kännetecknas av bl.a.
följande värden:
Beflexionsfaktor ..................... %> < 2
Biktfaktor ............................. dB 39
Halvvärdesbredd ........................ 0 2
Sidlobsdämpning (från ± 15°) ....... dB > 40
Backstråldämpning (mellan ±110°) .. dB > 50
öppningsyta ........................... m2 7,1
Vikt med stativ ........................ kg 300
För överföring av energin mellan antenn och
radiostativ (sändare och mottagare) användes
vågledare, dels rektangulära med innerdimensionerna
29,1 X 58,2 mm, dels cirkulära med innerdiametern
71,4 mm. Det förtjänar framhållas, att det är
mycket stora krav på en bestående ytjämnhet och på
innehållande av höga toleranser på dimensionerna
för vågledarna. Ett av de svåraste problemen har
enligt uppgift varit att tillverka sprutan för
antennerna med cirkulära vågledare. För att inte signaler
med skilda polarisationsplan skall blandas och för
att inte andra svängningsmoder skall alstras, måste
krav på en tolerans av storleksordningen hundradels
millimeter innehållas efter böjningen av ungefär
180° med relativt liten krökningsradie.
Som tidigare framhållits, skall den aktuella
anläggningen utföras för två vändbara radiokanaler,
vilka skall kunna arbeta oberoende av varandra
antingen i samma riktning eller i var sin riktning. För
att ej behöva mera än en antenn i varje riktning
användes polarisationsfilter (fig. 14). Ett sådant
utgöres av ett speciellt utformat vågledarstycke med
övergång från två skilda rektangulära vågledare till
en gemensam cirkulär vågledare.
För att kunna vända överföringsriktningen
använder man vågledaromkopplare, fig. 15. En sådan be-
TEKN ISK TI DSKRI FT 1958 1249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
