Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 47 - Radiolänklinje för TV Stockholm — Göteborg — Malmö, av Herman Ruud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modulator och demodulator
Televisionssignalen tillföres modulatorns, fig. 10
upptill, ingång med en nivå av 1,0 Vpp (topp till
topp) över impedansen 75 ohm. Frekvensbandet är
ungefär 10 Hz till 5 MHz. Efter att ha passerat
diverse anordningar för filtrering, nivåreglering och
förstärkning får signalen frekvensmodulera en
kly-stronoscillator, som svänger på ungefär 4 300 MHz.
Modulatorn tillföres samtidigt en signal från en
annan oscillator med en frekvensavvikelse på 70
MHz. På modulatorns utgång kan man därmed få
ut en frekvens på 70 MHz, som är modulerad med
TV-signalen till ett sving av ungefär 8 MHzpp.
Denna för systemet normerade
mellanfrekvenssignal passerar en utgångsförstärkare och därvid
alstras även en likspänning, vars belopp är
beroende av signalens avvikelse från den nominella
frekvensen, och som därmed kan användas för att
styra den senare av de båda nämnda oscillatorerna.
Parallellt med televisionssignalen moduleras in en
pilotsignal med frekvensen 8,5 MHz. Denna tjänar
i sin tur även som bärvåg för amplitudmodulering
med tjänstekanal, vilken senare kan användas för
meddelanden och — om man så vill — även
impulser för fjärrbetjäning av utrustningen.
Mellanfrekvenssignalens nivå är normerad till
0,3 V över 75 ohm.
I mottagningsänden föres en motsvarande
mellanfrekvenssignal till demodulatorns, fig. 10 nedtill,
ingång där den efter förstärkning m.m. passerar en
begränsare, en diskriminator och slutligen en
utgångsförstärkare. Därefter har man återfått en
videosignal med frekvensen 10 Hz till 5 MHz och med
nivån 1 Vpp. I utgångsförstärkaren tar man också
till vara pilotsignalen med den därpå modulerade
tjänstekanalen.
Sändare och mottagare
I sändaren, fig. 11 upptill, föres
mellanfrekvenssignalen först till en förstärkare och sedan till en
blandare. Denna matas samtidigt med en signal på
ungefär 4 000 MHz eller närmare bestämt en signal
som ligger 70 MHz högre än den slutligen utsända.
Efter biandaren följer ett bandpassfilter för det
undre sidbandet. Detta föres via en riktkopplare till
sändningsförstärkaren, som med hjälp av ett
vand-ringsvågrör lämnar en uteffekt av mer än 5 W.
Därefter följer ännu en riktkopplare och slutligen ett
bandspärrfilter, som ytterligare dämpar
bärvågs-rester, innan signalen utsändes. Riktkopplarna
tjänar mät- och kontrolländamål.
Den till mottagaren, fig. 11 nedtill, inkomna
signalen får först passera ett bandpassfilter (vars
uppgift i första hand är att dämpa spegelfrekvenser)
och blandas sedan med en signal, som ligger 70 MHz
högre än den inkommande. Den därvid alstrade
mellanfrekvenssignalen på 70 MHz förstärkes i två
flerstegsförstärkare med bandbredden 30 MHz. I en
därpå följande begränsare alstras en likström, som
användes för alt styra förstärkningsgraden, så att
genom fading uppkomna nivåvariationer utjämnas.
Den förstärkta mellanfrekvenssignalen föres vid
ändstationer till demodulatorns ingång och vid
relästationer till en blandare i sändaren.
Reläutrustning
På en ändstation kan sändnings- och
mottagningskanalerna i stort sett väljas oberoende av varandra.
För sådana stationer är därför sändare och
mottagare skilda åt, bortsett från att de är placerade
i samma stativ. På en relästation däremot, fig. 12
och 13, är de båda enheternas kanaler låsta till
varandra så att den ena ligger 213 MHz över eller
under den andra. Med hänsyn därtill är
radiostativet på en mellanstation uppbyggt på ett något
annorlunda sätt än för en terminalstation.
Avvikelsen inskränker sig dock till sättet att alstra
blandningsfrekvenserna. På en ändstation använder man
en oscillator för sändaren och en för mottagaren
men på en mellanstation en för sändaren och en
för frekvensskillnaden mellan den till mottagaren
inkommande och från sändaren utgående signalen.
Eftersom denna frekvensskillnad är liten (213 MHz)
i förhållande till 4 000 MHz kan man lätt binda den
utgående signalens frekvens relativt fast till den
inkommande, varvid den även blir relativt oberoende
av onoggrannhet i den på stationen alstrade
blandningsfrekvensen. Detta är av stor betydelse för
transmissionskvaliteten vid långa förbindelser med
många relästationer.
Som framgått av det föregående, sker på
relästationerna icke demodulation till basbandet och
re-modulation utan endast en frekvensomvandling via
mellanfrekvens. Vid modulationsprocesserna
introduceras nämligen så stora kvantiteter
modulations-brus, att det valda systemet är en förutsättning för
att längre förbindelser skall kunna upprätthållas
med användbar kvalitet över radiolänklinjer och i
varje fall för att de signal/brusvärden som
rekommenderas av de internationella rådgivande
kommittéerna skall kunna innehållas.
Att man transponerar ner signalen till
mellanfrekvens och icke låter den vara kvar uppe på 4 000
MHz beror på att det är lättare att förstärka,
kontrollera och överhuvudtaget handskas med signalen
vid 70 MHz än vid 4 000 MHz. Som en parentes
kan nämnas, att det dock även finns fabrikat, i
vilka ej mellanfrekvensprincipen användes utan där
man genom kaskadkoppling av tre vandringsvågrör
åstadkommer tillräcklig förstärkning i 4 000
MHz-bandet.
Fig. 10.
Modu-latorstativ.
blockschema;
upptill
modulator, nedtill
demodulator.
Fig. 11.
Radiostativ för
ändstation, blockschema; upptill
sändare, nedtill
mottagare.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
