Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 4 - Avgiftning av metallindustrins avloppsvatten, av Richard Justh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till en halt av 32 % och värms till 104° C i en
kristallisator. Härvid kristalliserar järn
(II)-sulfat (FeS04-H20) som vid stora
anläggningar ofta rostas. Man får då FeaO;i som rest samt
S02 ocli S03 vilka överförs till svavelsyra.
Denna används i betbadet, medan järnoxiden kan
reduceras i masugn eller bearbetas till
pigment.
Indunstning av betbad för utvinning av
järnsulfat används ännu knappast, men man
brukar tillämpa kristallisationsmetoder, vid vilka
80—90 % av järn (II) sulfatet kan avlägsnas.
När badets järnsulfathalt stigit till 120—150 g/1
och dess svavelsyrahalt sjunkit starkt, kyler
man lösningen i en reservbehållare. Härvid
utskils järn(II) sulfatkristaller och
kristallisationen fortsätter sedan lösningens syrahalt
återförts till den ursprungliga genom tillsats av
svavelsyra. Kristallerna skiljs från, och det vid
kristallisationen förbrukade vattnet ersätts,
varpå betbadet kan användas på nytt.
Betning av aluminium
Aluminium betas i natronlut varför ett
alkaliskt sköljvatten erhålls. Detta kan blandas med
surt sköljvatten från stålbetning. Härvid måste
beaktas att A1(0H)3 faller ut vid pH 4—6.
Aluminiumföreningar är inte giftiga, och aluminat
eller aluminiumhydroxid kan i vissa mängder
vara nyttiga som koaguleringsmedel.
Det är dock tänkbart att nämnvärd mängd
utfälld Al(OH)3 kan inverka på organismer i
vattnet.
Utfällning av metallhydroxider
När flera metaller förekommer i sköljvattnet
blir dess avgiftning mera komplicerad därför
att metallhydroxiderna under neutraliseringen
faller ut vid olika pH enligt följande samman-
ställning:
PH
Järn(III)hydroxid ....................2—3,5
Järn(II)hydroxid ....................7—9
Koppar(II)hydroxid ................5—7
Kadmiumhydroxid ..................8—10
Aluminiumhydroxid ................4—6a
Zinkhydroxid ............................6,5—8,5b
Nickel(II)hydroxid ..................7—9
Krom (III) hydroxid ................4,5—6c
Vid högre pH bildas a aluminat, b zinkat, c löslig
krom (III) förening (eventuellt först kolloidalt).
I sådana fall använder man ofta anläggningar
med avsättnings- ocli uppsamlingsbehållare,
lämpliga för periodisk neutralisering och
fällning.
Retning av koppar, mässing ocli brons
Vid behandling av koppar och
kopparlegeringar använder man förbetbad, förbränna och
glansbränna. Förbetbadet är vanligen
svavelsyra eller saltsyra men kan ibland vara en
blandning av svavelsyra, salpetersyra och
saltsyra för rengöring av metallytan från
föroreningar, t.ex. korrosionsprodukter. Förbrän-
na och glansbränna används när man vill ge
metallen en bestämd glans eller mattering.
Råda dessa bad består oftast av salpetersyra,
svavelsyra och vissa tillsatser, t.ex. koksalt,
saltsyra (för bildning av nitrosylklorid), sot
(för bildning av salpetersyrlighet), zinksulfat
o.d.
Sköljvattnet innehåller kopparföreningar,
särskilt nitrat och sulfat, samt fria syror. Då
kopparföreningar är mycket giftiga, måste vattnet
renas så långt genom neutralisering och
utfällning av metallerna som hydroxidslam att det
inte innehåller mer än ca 0,1 mg/1 Cu.
Sköljvattnet förs lämpligen till
neutraliseringsbehållare där det försätts med kalkmjölk.
Nitrösa gaser, som utvecklas vid bränningen,
är också mycket giftiga. De orsakar lokal
retning av luftvägarna eller lungödem, troligen
genom N02 och impotens. Kvävemonoxid NO
oxideras i luft till NO, men inte alltid
fullständigt; den ger vid inandning cyanos,
förlamningar och kramper. Den verkar snabbare än
NO», men verkningarna försvinner också
snabbare.
Gaserna sugs bort med fläktar genom
utsugningsvulster med springor runt kärlet. Ibland
sätter man dessutom en huv över detta för att
förbättra utsugningen. Gaserna absorberas i
vatten genom tvättning i ett stengodstorn, fyllt
med Raschig-ringar av stengods. I stället för
vatten kan man använda en alkalisk vätska,
innehållande soda eller natriumhydroxid. Det
erhållna tvättvattnet neutraliseras bäst med
kalkmjölk.
Lödning och svetsning
Sköljvattnet från lödningsavdelningen
innehåller särskilt zinkklorid, ammoniumklorid,
zinksulfat, kolofonium och numera också
hydrazin-föreningar från vilka klorväte lätt avspjälkas.
Vattnet från svetsningsavdelningen innehåller
borax, sällan fluorider, ibland från
förbehandlingen härrörande zinkklorid,
ammoniumklorid ocli saltsyra samt ofta också
avfettnings-och dekaperingsmedel som används i
galva-niken.
Vattnet är oftast svagt surt. Det kan
neutraliseras med kalkmjölk och behandlas på samma
sätt som det sura sköljvattnet från betningen.
Galvanik
Sköljvatten från galvaniska processer kan
innehålla olika slag av föroreningar och måste
därför behandlas enligt olika metoder. Surt och
alkaliskt vatten, som inte innehåller kromsyra
eller cyanider, kan avledas gemensamt varvid
de delvis neutraliserar varandra. De går sedan
till neutraliseringskärlet där de neutraliseras
fullständigt; eventuellt ställs pH in på 8,5,
varvid metallhydroxider faller ut, 0111 vatten,
innehållande t.ex. koppar- eller nickelföreningar,
ingår.
Om så fordras förs vattnet till en
avsättningsbassäng, från vilken det klara vattnet avtappas
sedan slammet avsatt sig. Dess pH bör ställas
in på pH 8—8,5.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
