Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 4 - Nya metoder - Infrastrålare för värmevallsprov, av RG - Tryckta kretsar på glasplattor, av SHl - Kontinuerlig gjutning av segpolad koppar, av SHl - Elektronbytare, av H Me - Böcker - Helikopterboken, av BW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Värme-jigg med
tvåhundra 1000 W
infrarör.
snabba temperaturstegringar, t.ex. vid studier av
friktionsuppvärmning av flygplansskrov vid
över-ljudsfarter. Anstalten använder nu dessa infrarör
med gott resultat. En värmejigg med 200 rör (fig. 1)
kan ge temperatur på 300°C inom 10 s., i en större
byggbar ugn räknas med en möjlig temperatur på
600°C efter 60 s. En värmeanläggning på maximalt
750 kW är under byggnad och avses närmast för
värmechockprov vid hög temperatur. Snabba
spänningsvariationer, erhållna med transduktorer,
kommer här att ge nästan lika snabba
temperaturvariationer (Teknika 1958 h. 3 s. 10—11). RG
Tryckta kretsar på glasplattor
I USA tillverkas nu plattor för tryckta kretsar av
kopparmelalliserat kristalliserat glas, Fotoceram
(Tekn. T. 1956 s. 1121). Glaset kan bearbetas
kemiskt och har 17,5 kp/mm2 böjbrottgräns. Kopparn
är så starkt bunden vid glaset att den förblir
intakt vid doppning 5 min i ett lod av 260°C.
Plattorna kan enligt uppgift användas kontinuerligt vid
250°C utan att de böjs eller slår sig (Materials in
Design Engineering aug. 1958 s. 146). SHl
Kontinuerlig gjutning av segpolad koppar
Man har länge gjutit syrefri koppar kontinuerligt i
en form av grafit med stor värmeledningsförmåga.
Segpolad koppar med 0,03—0,04 °/o 02, som används
mest, kan emellertid inte gjutas på samma sätt
därför att syret reagerar med grafiten varigenom
formen snabbt förstörs.
Normalt tillverkas platiner 625—900 mm breda,
110—175 mm tjocka och 900—2 300 mm långa. De
är emellertid så korta att produktionsförmågan hos
dagens snabbgående valsverk inte kan utnyttjas
fullständigt. Det har visat sig att vertikalgjutna
platiner med mer än ca 930 mm längd får ytor med
dålig kvalitet. Man måste därför tillgripa
kontinuerlig gjutning för att erhålla tillräckligt långa platiner.
I USA har man nu en fullstor anläggning för
halv-kontinuerlig gjutning av segpolad koppar. Med små
ändringar kan den användas också för syrefri
koppar, fosforkoppar och andra specialkvaliteter. Man
tillverkar 7 500 mm långa platiner, vanligen 125 mm
tjocka och 625, 750 eller 900 mm breda.
Formen är givetvis den viktigaste delen av
anläggningen. Dess konstruktion hemlighålls tills vidare,
men det är känt att den är av tunnväggig, pressad
grafit och att den kyls utifrån med vatten. Den är
375 mm lång och kyler koppar av 1 135°C till fast
form med en hastighet av 500 mm/min för en platin
med tvärsnittet 125 X 900 mm. Formen vibreras för
att metallen inte skall fastna vid den.
Gjutmaskinen fordrar ett kontinuerligt tillflöde av
metall. Detta har man åstadkommit genom att
använda en kombination av en elektrougn med en
roterande, oljeeldad förvärmningsugn (F W
Star-ratt i Journal of Metals juni 1958 s. 404—406).
SHl
Elektron byta re
Vid National Chemical Laboratories i Storbritannien
har man framställt elektronbytarpolymerer genom
att koppla kinoner med cellulosa eller andra
poly-hydroxiföreningar. En sådan produkt har man fått
t.ex. ur letraklorkinon och natriumcellulosa eller
nalriumpolyvinylalkohol. Med dessa elektronbytare
kan man avlägsna syre ur pannvatten eller
framställa väteperoxid. De kan också utnyttjas som
poly-merisationsinhibitorer i reducerad form eller i
oxiderad form som katalysatorer för vinylmonomerer.
Vidare kan de användas för selektiv oxidation eller
reduktion av vissa föreningar.
Elektronbytarpolymerer, vilkas verksamma
komponent är koppar, adsorberad på ett harts, finns
redan i handeln i USA (Chemical & Engineering
News 10 nov. 1958 s. 55). H Me
böcker
Helikopterboken, av John S Fav. Hörsta,
Stockholm 1958. 158 s., 121 fig. 12,50 kr.
Helikopterboken presenterar sig själv som en klar,
populär och överskådlig redogörelse för
skruvflygets principer utan matematiska och tekniska
formler. Det senare är riktigt men man kan ifrågasätta
om det är rätt att utelämna även de enklaste
förklaringar till att helikoptern får lyftkraft t.ex. vid
autorotation eller autogiron vid flygning rakt fram.
All flygning beror på lagen om verkan och
motver-kan. Om ett flygplan eller en helikopter skall kunna
flyga måste en så stor viktsmängd luft hela tiden
erhålla en nedåtriktad fartändring per sekund att en
impuls erhålls, som är lika med flygvikten.
Förklaringen till att man erhåller högre topphöjd
vid flygning framåt än vid vertikal stigning torde
av samma skäl vara att fartändringen av luften i de
två fallen visserligen är nära lika men att i förra
fallet en betydligt större luftmängd tvingas nedåt
än i senare fallet.
Figurerna i boken är enkla och åskådliga men ger
i ett par fall ett överdrivet intryck, t.ex. fig. 73, där
resultaten av låg fart visas genom nära vertikal
ställning på bladen.
För en flygtekniker ger boken inga nya kunskaper
men för andra som börjar syssla med helikoptrar
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
