Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 6 - Vattenfall 50 år, av Folke Petri och Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igångsattes de första utredningarna om
reglering av Vänern, som emellertid först 28 år
senare resulterade i ett driftfärdigt
regleringsmagasin.
Vattenfall kom således redan från början att
inrikta sin verksamhet enligt de
utvecklingslinjer, som dominerat verksamheten under hela
den gångna 50-årsperioden.
Utbyggnadsverksamheten koncentrerades till de egna
vattenkrafttillgångarna. Tekniska nyheter
accepterades snabbt, dock efter omsorgsfull prövning.
Låga anläggnings- och driftkostnader
eftersträvades genom val av stora maskinenheter och
höga överföringsspänningar. Stora krav
ställdes på anläggningarnas kvalitet och
driftsäkerhet, vilket illustreras av att samtliga de äldsta
vattenkraftstationerna ännu efter 40—50 års
tjänst är i normal drift.
Verksamhetens omfattning var från början
blygsam jämfört med förhållandena i dag. Den
totala elproduktionen under 1909 var 5,2
MkWh. Till distributionssystemet var anslutna
20 183 ellampor på totalt 1 340 kW och 336
elmotorer på totalt 3 581 kW. Pionjärtiden
innebar också mycket svårlösta tekniska
problem. Den 20 november 1911 inträffade en
ovanligt svår isbarksstorm på västkusten,
vilken medförde så omfattande driftstörningar,
att leveransen till Alingsås var avbruten i sex
dygn. Samma år erhölls allvarliga skador på
transformatorer på grund av växande
kortslutningseffekter, vilket nödvändiggjorde
fullständig omkonstruktion. Verksamheten växte
emellertid mycket snabbt och så gjorde även den
tekniska erfarenheten.
Kraftverksrörelsens utveckling
Utvecklingen av kraftverksrörelsen under de
gångna fem decennierna kan i grova drag
indelas i uppbyggnadsperioden 1909—1919,
stabiliseringsperioden 1920—1939 samt
expansionsperioden 1940—1959.
Uppbyggnadsperioden 1909—1919
Det första decenniet karakteriserades av en
mycket kraftig utbyggnadsverksamhet och en
exceptionellt snabb stegring av elproduktionen
(fig. 1). De tre stora utbyggnadsprojekten i
Trollhättan, Älvkarleby och Porjus
färdigställdes, varigenom den installerade
generatoreffekten steg till 200 MW. Samtidigt växte
elproduktionen till 70 MkWh, motsvarande 28 % av
landets totala produktion. Omfattande
distributionsnät växte upp kring de tre stora
kraftkällorna. Från Trollhättan skedde distributionen
helt med 25 Hz, och 50 kV distributionsnätet
utsträcktes över stora delar av Västergötland,
Bohuslän och Dalsland. Även i Porjus
användes periodtalet 25 Hz. Efter långvariga tekniska
undersökningar och diskussioner beslöts, att
Älvkarleby kraftverk skulle byggas för 50 Hz,
och detta periodtal koin härigenom från
början att utnyttjas inom Mälarområdet.
Distributionen från Älvkarleby skedde vid
70 kV, och detta distributionsnät växte snabbt
ut över hela östra Svealand. Under slutet av
perioden lades grunden till Vattenfalls
omfattande landsbygdselektrifiering, som
organiserades genom kooperativa
distributionsföreningar. Den snabbt stigande elförbrukningen under
första världskriget nödvändiggjorde nya
krafttillskott inom Mälarområdet. År 1917 togs som
en följd härav det första aggregatet i
Västerås ångkraftverk i drift såsom komplettering
till Älvkarleby vattenkraftproduktion. Härmed
hade den senare följande samkörningsepoken
inletts.
Stabiliseringsperioden 1920—1939
De två decennierna under mellankrigstiden
karakteriserades av en stabilisering av
verksamheten. Elproduktionen fortsatte att växa
under 1920-talet, men i väsentligt långsammare
takt än tidigare (fig. 1). Under de svåra
krisåren i början av 1930-talet stagnerade
produktionen, vilket dock mer än väl kompenserades
av en snabb stegring under senare delen av
1930-talet. I genomsnitt över perioden steg
elproduktionen med 7,7 % per år, och andelen
av landets totalproduktion ökade från 28 till
42 %. Utbyggnadsverksamheten försiggick i
ungefär samma absoluta omfattning som under
det första decenniet. Den installerade
generatoreffekten steg således från 205 MW 1919 till
582 MW 1939.
Förutom fortsatta utbyggnader i Porjus,
Trollhättan och Västerås färdigställdes under denna
period de medelstora vattenkraftstationerna i
Motala, Lilla Edet, Norrfors, Sillre, Vargön och
Malfors. Det 1918 påbörjade
kraftstationsbygget i Harsprånget måste däremot efter tre år
helt nedläggas, sedan det visat sig, att den
elektrokemiska storindustrin i området ej skulle
kunna utvecklas såsom ursprungligen
planerats. Alldeles i slutet av perioden togs 1939
det första aggregatet i Stadsforsen i drift, och
därmed hade en ny epok med exploatering av
Norrlandskraften inletts.
Höjningen av vattenkraftstationernas
utbyggnadseffekter ställde ökade krav på årsreglering.
Redan 1923 togs den stora regleringsdammen
vid Suorva i Stora Lule älv i bruk. I Dalälven,
där många företag ägde kraftstationer, bildades
1916 landets första regleringsförening, som
Fig. 2
Produktionsförmåga
under medelår
■ och
regleringsmagasin □
vid årets början.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
