Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 6 - Vattenfall 50 år, av Folke Petri och Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3.
Ekvivalent ledningslängd m och
högsta
överförings spänning
□ vid årets
början.
1926 genomförde Siljans reglering. Den följdes
1920 av Indalsälvens regleringsförening, som
redan före tillkomsten av Vattenfalls första
station i älven genomfört regleringen av Hotagen.
Det dröjde däremot ända till 1938, innan Göta
älv kunde regleras genom tillkomsten av
Väner-magasinet, som med sin regleringsvolym på
9 400 Mm" fortfarande är det till volymen
största magasinet i landet.
Den redan under uppbyggnadsperioden i
liten skala påbörjade samkörningen mellan
Vattenfalls egna kraftstationer fortsattes och
fullbordades under stabiliseringsperioden. År
1921 färdigställdes den västra stamledningen
mellan Trollhättan och Västerås, som
samman-knöt Trollhätte kraftstation med Västerås- och
Älvkarlebystationerna. Den byggdes för en
framtida övergång till 200 kV driftspänning
men isolerades till en början för 130 kV.
Redan före tillkomsten av Motala och Malfors
kraftstationer hade 70 kV distributionsnätet
från Mälartrakten utsträckts ända till Motala,
varigenom dessa stationer direkt kunde
inkopplas på Vattenfalls samkörande ledningsnät
i mellersta Sverige.
I slutet av mellankrigsperioden färdigställdes
den 1 000 km långa stamledningen från Porjus
till Västerås, varigenom Vattenfalls olika
ledningsnät sammankopplades till ett enda
sam-körningssystem. Redan 1938 erhölls emellertid
förbindelse mellan de norrländska och
mellansvenska ledningsnäten genom sammanknytning
med och transitering över Krångedes 200 kV
ledning på sträckan Ånge—Horndal. Denna
hopkoppling innebar samtidigt samköming
med Krångedebolaget. Liknande elkraftutbyten
hade redan tidigare ordnats med privata och
kommunala kraftföretag, t.ex. med Sydsvenska
Kraft AB i Nässjö ocli med Stockholms Elverk
i Lanforsen.
Den ökade samkörningen ocli de större
års-regleringarna höjde produktionsförmågan i
vattenkraftstationerna. Utnyttningstiden för
den installerade effekten steg från 3 500 h 1919
till 5 800 h 1939.
Expansionsperioden 19W—1959
Det andra världskriget medförde en våldsam
stegring av elförbrukningen. I motsats till
många profetior om efterkrigskriser fortsatte
elbehoven att öka starkt även under
efterkrigstiden (fig. 1). I genomsnitt för hela perioden
1940—1958 steg elproduktionen med 7,5 %
per år samtidigt som Vattenfalls andel av
landets totala produktion långsamt ökade från 42
till 46 %.
Perioden karakteriserades av stora
vattenkraftutbyggnader i Norrland. Med början i
Stadsforsen i Indalsälven har Vattenfall under
dessa 20 år färdigställt inte mindre än 16
betydande vattenkraftanläggningar i de
norrländska älvarna. Utbyggnaderna
koncentrerades i början till Indalsälven, men flyttades
sedan till Ångerman älven samt Ume och Lule
älvar. Här skall endast nämnas fyra milstolpar:
Stadsforsen i Indalsälven, vars effekt 1952
höjdes till 140 MW i och med installationen av
det tredje aggregatet, Harsprånget i Lule älv
(Tekn. T. 1949 s. 409), vars första aggregat
togs i drift 1952 och som med tre aggregat ger
330 MW, Kilforsen i Ångermanälven (Tekn. T.
1954 s. 497), som med sina tre maskiner ger
270 MW från och med 1954, samt slutligen
Stor-norrfors i Ume älv (Tekn. T. 1957 s. 1153), där
inom kort det tredje aggregatet kommer att
höja stationseffekten till 375 MW.
Totalt steg den installerade maskineffekten i
verkets anläggningar från 582 MW 1939 till
2 956 MW 1959. Det motsvarar en ungefär sex
gånger större årlig tillväxt än under de båda
tidigare perioderna, vilket klart belyser den
procentuella utvecklingens accelererande
tillväxttakt och väl motiverar benämningen
expansionsperiod.
De nödvändiga årsregleringarna av de
norrländska älvarna har trots många svårigheter i
stort sett kunnat genomföras i önskvärd
omfattning (fig. 2). Härtill bidrog i hög grad den
lag om tillfällig vattenreglering, som
genomfördes i början av andra världskriget. I de för
elproduktionen synnerligen viktiga Indalsälven
och Ångermanälven har regleringsgraden vid
huvudälvens nedre del (varmed menas den
totala magasinsvolymens procentuella andel av
årstillrinningen) kunnat höjas till 30—35 %.
I Lule älv är däremot regleringsgraden i
huvudälven ännu alldeles för låg, ca 20 %, och
i Ume älv har regleringarna tyvärr avsevärt
försenats med mycket oekonomisk
elproduktion som följd (Tekn. T. 1957 s. 689).
Redan under andra världskriget fullbordades
den svenska samkörningen praktiskt taget helt.
Genom tillkomsten av Centrala Driftledningen
i slutet av 1930-talet intensifierades samarbetet
mellan Vattenfall och de privata och
kommunala kraftproducenterna, varigenom bästa
möjliga utbyte av tillgängliga produktionsresurser
erhölls. Detta samarbete liar fortsatt efter
kriget till ömsesidig nytta. Under senare år har
Vattenfall även deltagit i den successivt
växande samkörningen med Danmark. Genom
idrift-tagandet av likströmsöverföringen till Gotland
1954 knöts även denna landsdel till det
samkörande elkraftsystemet, som därmed omfattar
praktiskt taget all elproduktion i landet.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
