Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 9 - Nya metoder - Svenskt tvåkanalsljudsystem för film, av DH - Beläggning av metaller med polyvinylklorid, av SHl - Extraktion med lösningsmedel innehållande extraktant, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Ljudbandens låge i ett
amerikanskt system för
fyrkanals magnetiskt inspelat ljud.
Fig. 2. Svenskt förslag till system
för fyra magnetiska ljudspår och
ett optiskt.
ger att musiken kan inspelas stereofoniskt, och
speciella ljudeffekter kan insättas i salongen. Systemet
är dock dyrt. Det vore en fördel om man kunde enas
om ett system som medgav avspelning antingen av
alla fyra spåren i större anläggningar, två spår i
enklare anläggningar eller endast ett optiskt spår i
konventionella utrustningar. Ett sådant förslag har
framförts av svenska representanter i det
internationella standardiseringsarbetet på området.
Det svenska systemet, fig. 2, innebär att två breda
magnetspår läggs utanför och två smalare
innanför perforeringen på filmen samt att det optiska
spåret blir smalare än vanligt men med bibehållet
läge på mittlinjen.
De två spåren utanför perforeringen användes för
mitthögtalare och effektljud, och spåren innanför
perforeringen användes för sidohögtalare på scenen.
Detta system behandlas nu i den svenska
normkommittén för kinematografi.
Om detta förslag går igenom får vi två
universal-ljudsystem: tvåspårs magnetisk-optiskt ljud
(internationellt antaget 1958) och fyrspårs
magnetisk-optiskt ljud. Tvåspårskopior kan köras på biografer
med fyrspårsutrustning utan att kanalerna behöver
kopplas om eller avspelningshuvuden måste bytas.
Fyrspårskopior kan köras med fullt utnyttjande
av det inspelade ljudet på de stora
fyrspårsanlägg-ningarna, men också på de enklare
tvåspårsanlägg-ningarna utan någon ändring av dessa. Man får då
scenljud på mitthögtalaren och effektljud i salongen.
Den första offentliga premiären med magnetiskt
tvåspårsljud ägde rum den 6 oktober 1958 på Röda
Kvarn i Stockholm då Svensk Filmindustris
"Jazzgossen" spelades.
Det främsta skälet till att man inför magnetiskt
ljud på biograferna är att den goda kvalitén på
ateljéernas magnetiska ljudoriginal kan utnyttjas
hela vägen fram till kunden-biografpubliken. Detta
är särskilt värdefullt i ett litet land som Sverige,
där det alltid visat sig svårt att framställa goda
optiska ljudspår på färgfilm. Magnetiskt ljud på
utsläppsfilm är även bra för enstaka
specialversioner av en film, t.ex. en version på annat språk, för
försäljning osv. Det går också fortare att belägga
en kopia och spela in ljud på den än att spela in
nytt ljudnegativ och göra nya utsläppskopior.
Dessutom kan den magnetiska beläggningen göras på
utvalda exemplar med god färg (Kaj Smith i AGA
Nyheter 1958 h. 2 s. 22). DH
Beläggning av metaller med polyvinylklorid
Vid en ny metod för beläggning av metaller med
polyvinylklorid används inget lösningsmedel för
plasten. Arbetsstyckena upphettas till en temperatur
som överstiger PVC:s smältpunkt och doppas sedan
i en fluidiserad bädd av plastpulver. Detta smälter
när det kommer i kontakt med metallen och ger en
sammanhängande beläggning som vid doppning blir
0,25—1,25 mm tjock. Plastskiktet lär få mycket god
vidhäftning även på kanter och hörn. Vidare
uppstår inga droppar eller valkar som är vanliga när
plastlösningar används.
Metoden uppges vara lämplig för behandling av
utrustning för elektrolys, ackumulatorkärl och rör
samt för elisolering. Den anses vidare användbar
för beläggning av diskhyllor, tvättmaskindelar m.m.
(Chemical & Engineering News 18 aug. 1958 s. 44).
SHl
Extraktion med lösningsmedel
innehållande extraktant
Hittills har man vid extraktion av lakvätska från
uranmalmer uteslutande använt organiska
lösningsmedel, innehållande en tillsats för ökning av
ex-traktionsprocessens selektivitet. Fotogen är ett
vanligt lösningsmedel och tributylfosfat var ett av de
första som användes i stor skala. Tillsatsen, som
kan kallas extraktant ("extractant"), kan vara sur,
neutral eller alkalisk. Genom att välja en rätt
kombination av extraktant, lösningsmedel och
arbetsbetingelser kan man numera separera nästan vilka
par av metaller som helst från varandra. Detta
gäller även för lantaniderna och t.o.m. för
alkalimetallerna.
De alkaliska extraktanterna är
alkylammoniumför-eningar; de övriga är organiska fosforföreningar; de
sura är mono- och dialkylfosforsyror,
dialkylfosfin-syror samt alkylfosfonsyror; de neutrala är
trialkyl-fosfat, trialkylfosfinoxider, alkyl-dialkylfosfinat och
dialkyl-alkylfosfonat. För att de skall vara
tillräckligt svårlösliga i vattenfasen måste
dialkylförening-arnas organiska kedjor ha åtta kolatomer och
mono-alkylföreningarnas minst tolv kolatomer.
Kedjelängden och kedjeförgreningen hos
extrak-tantens organiska del bestämmer vilken metall som
extraheras och extraktionens selektivitet. Andra
faktorer är vattenfasens aciditet, anjontypen, det
organiska lösningsmedlet och
koncentrationsförhållandena. Genom att variablerna är så många, blir
processen mycket anpassningsbar.
De neutrala extraktanterna arbetar på ungefär
samma sätt som tributylfosfat men är myckel
effektivare. Genom tillsats av trioktylfosfinoxid till
tributylfosfat kan man t.ex. 100 000-faldiga
extrak-tionskoefficienten för ett uransalt ur vattenlösning.
Fosfinat och fosfonat ökar koefficienten mindre. En
annan nyttig effekt är att neutrala extraktanter kan
öka dialkylfosforsyrors verkan. Detta anses bero på
fosforylsyrets basicitet; trioktylfosfinoxid är effek
tivare än fosfinat, fosfonat och fosfat. Ingen av dem
är emellertid synergist för monoalkylfosforsyror.
Alkylammoniumsalter är inte mindre användbara
vid extraktion av sulfat av tre- och fyrvärda
övergångselement. Deras verkan beror på om aminen är
primär, sekundär eller tertiär och på dess struktur.
Det organiska lösningsmedlets polaritet är också av
betydelse. Uran, molybden och vanadin i sina högsta
oxidationstillstånd extraheras emellertid ungefär
lika bra av primära, sekundära och tertiära aminer.
Både sura och basiska extraktanter arbetar enligt
en mekanism som är nära besläktad med jonbyte,
men de medger större variationsmöjligheter än
jon-bytare. Därför kan man genom extraktion med
extraktanter separera metaller, som annars är svåra
att skilja från varandra, och de kan sedan lätt
utvinnas ur extraktet. Man kan vidare extrahera ur
lösningar, innehållande vilken mineralsyra som
helst, och man kan utnyttja data från studier av
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
