Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 12 - Värmeöverföring vid kokning, av Ulf Rengholt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 9. Värmeövergångstalets variation med
temperaturdifferensen för ytkokande vatten över
horisontella ytor6.
av den ånginducerade konvektionen. En
tryckökning ger något osäkert resultat. Den
befordrar punktkokning men kan å andra sidan
försämra värmeöverföringen genom att ångans
täthet och därmed blandningens linjära
hastighet minskas.
Utbränning
I ett ytkokande system med konstant
ytbelast-ning sätter man ofta likhetstecken mellan ut-
bränningsbelastningar och maximalt
värmeflöde enligt punkt C i fig. 2. Om man vid
utloppet har < 0sat, är enligt Gambill och
Greene3
(.P/A)max = (P/A)ub =
7,2 • 10* • \/wjpsat - X%)utlopp
0,76 + 0,027 • L/D
W/m2
(9)
Fig. 10. Uppkomsten av autokatalytisk effekt i
samband med utbränning.
Ekv. (9) uppges gälla för
längddiameter-förhållanden L/D mellan 6 och 20, linjär
hastighet w mellan 2 och 25 m/s, underkylning
(#sat — K) mellan 10 och 150°C och (P/A)ub
< 0,15 • 10® W/m2. Utbränningen sker vanligen
vid utloppet, eftersom vätsketemperaturen där
är högst. Många ekvationer av nästan identisk
eller åtminstone liknande typ har angivits i
litteraturen för utbränning. Gemensamt för dessa
är bl.a., att det ingår en hastighetsterm med
potensen 0,3—0,5. Vad som förut sagts om
hastighetens så gott som försumbara inflytande på
värmeövergångstalen gäller tydligen inte för
en ytbelastning nära den maximala, vilket
också antytts i fig. 6.
Det kan här nämnas, att man vid
elupphetta-de tuber med roterande vätskeflöden3 tycks ha
uppnått den otroligt höga ytbelastningen 1,7 •
10® W/m2 vid utbränning. Det kan jämföras
med de hittills för vatten med linjärt flöde
högsta uppnåeliga värdena, som anses ligga
mellan 0,4 och 0,6 • 10® W/m3. Observeras bör
dock, att vid värmeflöden av sådana
storleksordningar kan man ej med säkerhet veta, om
stationärt tillstånd varit rådande, dvs. om den
genererade och överförda värmemängden är
lika.
I ett volymkokande system med konstant
ytbelastning är utbränningen ännu besvärligare
att förutsäga. En lokal ångseparation kan
åstadkomma sämre kylning än beräknat och
därmed fara för utbränning. En annan
komplikation är den s.k. autokatalytiska effekten, som
har ett visst intresse bl.a. vid laboratorieförsök.
Om man har en tub med konstant
värmeutveckling och variabelt massflöde, får man med
detta helt i vätskefas en tryckfallskurva enligt
A—B, fig. 10. Om mediet är helt i ångfas,
flyttas tryckfallskurvan till A—C. Vid sådan
värmetillförsel, att volymkokning sker, uppstår
det en tvåfasströmning med tryckfallskurvor
någonstans mellan A—B och A—C. Läget beror
på specifika ångmängdens värde. Om
massflödet successivt strypes, förflyttas kurvan mot
högre <dp-värden enligt A—D, A—E, A—F,
dels beroende på tryckfallet i strypventilen,
dels på den genom strypningen ökade
ångmängden. Med den i fig. 10 inritade
pump-karakteristikan 1 genomlöper systemet vid
strypning punkterna 1, 2 osv. Det inses lätt, att
i varje dylikt system finns en punkt
motsvarande punkten 3, där det råder stabilitet vid en
ökning i massflöde, men instabilitet för en
minskning. Om massflödet nämligen på något
sätt minskar under värdet motsvarande punkt
3, kommer jämvikten inte att uppnås förrän
vid ett katastrofalt lågt värde motsvarande
punkt som kan åstadkomma omedelbar ut-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
