Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 14 - Utvecklingen 1915—1947 av riktlinjerna för Vattenfalls kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
övertaga optionen samt inköpa ocli utbygga
fallen.
Jag tog lärdom av Krångede. Mot slutet av
1916 reste jag i tysthet till Umeå, utan att
dessförinnan ha gjort något förslag om Norr- och
Sörforsen. Under några dagars förhandlingar
med de ledande kommunalmännen lyckades jag
övertyga dem om de fördelar, som de skulle
ernå genom samarbete med Vattenfall. De
riktlinjer, som utarbetades under detta besök,
bekräftades genom avtal under 1917. Från Umeå
for jag direkt till Mittag-Leffler, som vistades i
Tallberg. Innan jag lämnade honom hade
preliminär överenskommelse träffats om statligt
inköp av Norr- och Sörforsen. Det kändes
skönt att detta första och stora vattenfallsköp
gått i lås.
Johnson underlät att inom fastställd tid
begagna sig av optionen på Österåsforsarna.
Sommaren 1917 träffades avtal med bröderna
We-björn om överlåtelse av fallen till staten. Det
började sedan en hård konkurrens med
Thuresson om Stadsforsen. Vattenfall lyckades
förvärva majoriteten. Staten hade därmed fått ett
stort och gott vattenfallskomplex i Indalsälven.
I slutet av sommaren 1918 insattes den första
attacken i Ångermanälven. Staten ägde där
större delen av ena sidan av Nämforsen.
Svenska Vattenfallsaktiebolaget, i vilket Lübeck var
styrelseledamot, hade emellertid förvärvat
stora vattenfallsandelar i såväl Nämforsen som
Holaforsen och Laseleforsen ävensom i
Åkviss-lan och ovanförliggande vattenfall i Fjällsjö
älv t.o.m. Kilforsen, Nämforskomplexet.
Åtskilliga av de åtkomsthandlingar, som bolaget fått
överlåtna på sig, var emellertid bristfälliga.
Stora delar av fallen var dessutom fortfarande
kvar i jordägarnas händer.
När jag hade gjort min första resa till
Nämforskomplexet för att på ort och ställe
informera mig om fallen, mötte jag på återresan
oförmodat advokat Albert Vallin, som skyndat
upp för att bevaka bolagets intressen. Det
krävdes ett omedelbart ståndpunktstagande. Jag
ställde Vallin inför valet mellan två alternativ:
stillestånd med omedelbara förhandlingar
mellan Vattenfall och bolaget om överlåtelse till
staten av bolagets andelar eller strid, då
Vattenfall icke kunde respektera de av bolaget
förvärvade åtkomsthandlingar, som var
tvivelaktiga. Bolaget valde det förra alternativet men
med rätt dels att självt träffa uppgörelse 0111
utbyte av tvivelaktiga köpeavtal mot fullgoda,
dels att få för Vattenfalls räkning fullfölja vissa
inköp, om vilka det redan förts förhandlingar.
Under 1920 överläts enligt dessa riktlinjer
majoriteten i det stora Nämforskomplexet till
staten.
Under mera lugna förhållanden inköptes 1919
delar av Stuguforsen och 1920 majoriteten i
Forsmoforsen.
När Johnsonkoncernen 1920 fann det
lämpligt att förstärka sin likviditet genom
försäljning av vissa tillgångar, förvärvade Vattenfall
av koncernen majoriteten i Midskogs- och
Skär-hällsforsarna.
Vattenfall hade därmed tryggat sitt behov
av-vattenkraft för avsevärd tid framåt. Dock är
samtliga de nämnda fallen nu utbyggda. Under
de närmaste åren åtnöjde sig Vattenfall med
kompletteringsköp. Längre fram, när
vattenfallspriserna hade sjunkit, fortsattes dock
vattenfallsköpen med förvärv av mycket stor
omfattning.
För att undvika alltför starka motsättningar
till de privata och kommunala
kraftintressenterna avstod Vattenfall från fallinköp i de
ne-dernorrländska älvarna och i Faxälven. Ett
undantag utgör vattenfallsköpen i Gimån under
1930-talet.
Järnvägskraften från det allmänna
trefasnätet
För malmbanorna hade det insatts särskilda
enfasgeneratorer i Porjus och byggts särskilda
enfasiga kraftledningar. Järnvägsstyrelsen
förutsatte i sin första elektrifieringsplan för
banan Stockholm—Göteborg, att det även för
denna skulle anordnas speciella enfasiga
kraftledningar. Det var en viktig principfråga, om det
vid sidan av ett enhetligt trefasigt kraftsystem,
som Vattenfall arbetade för, skulle växa upp
ett speciellt kraftnät för järnvägarna.
Vattenfall hävdade den uppfattningen, att
krafttillförseln till järnvägarna borde ske från
trefasnätet. De meningsskiljaktigheter, som
från början förelåg, undanröjdes under den
grundliga kommittéutredning, som verkställdes
under ordförandeskap av Axel F Enström. Det
blev ett enhälligt tillstyrkande av Vattenfalls
förslag. Därmed skapades en av de viktigaste
förutsättningarna för ett enhetligt kraftsystem
för hela landet.
Vattenfall som "riksbank"
i kraftförsörjningen
Jag tillät mig att använda denna rubrik i ett
bidrag till den hyllningsskrift, som utgavs till
Vilhelm Hansens 60-årsdag den 22 juni 1922.
Med avvisande av tanken på statsmonopol
framhöll jag de goda förutsättningar, som
Vattenfall fått att icke endast tillgodose
kraftbehoven inom sina egna stora
distributionsområden utan även tillhandahålla kraft till
företag utanför dessa. Vattenfall skulle i viss mån
analogt med bankernas in- och utlåning kunna
mottaga och återleverera kraft samt i vissa fall
över sina ledningar transitera kraft. Det är
ungefär vad som sedan skett.
Just vid den tidpunkten hade Vattenfall
tyvärr genom efterkrigskrisen drabbats av stora
svårigheter. Flera kraftslukande företag, som
kontrakterat kraft från Vattenfall, hade
nedlagts. Under trycket av vattenbyggarintresset
hade Vattenfall engagerat sig alltför djupt i nya
utbyggnader i Lule älv. Till följd av
inflationen hade inkomsterna från stora kraftavtal,
som tecknats före kriget och under de första
krigsåren, då inflationen var ett föga känt
fenomen, blivit realiter sett vida lägre än som
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
