Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 14 - Utvecklingen 1915—1947 av riktlinjerna för Vattenfalls kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist - Icke gnistbildande aluminiumlegeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avsetts. Allt detta avspeglas i
avkastningsprocenten på det i kraftrörelsen investerade
kapitalet, som från 5—6 % under 1916—1919 sjönk
till bottenvärdet 3,5 % under 1921. Den steg
dock snart och låg redan 1925 över 5 % samt
förbättrades successivt i fortsättningen.
Det enhetliga stamlinjesystemet
Trots att Vattenfall skulle berövas åtskilliga av
sina abonnenter genom Krångede var
decenniet 1926—1935 en fredlig tid inom
kraftförsörjningen. Vattenfall hade 1920 avböjt ett
erbjudet inköp av Hemsjö Kraftaktiebolag, vars
anläggningar i stället förvärvats av
Sydsvenska Kraftaktiebolaget, och Vattenfall hade 1927
till Sydsvenska Kraftaktiebolaget överlåtit
utnyttjandet av statens vattenfall i Lagan
ävensom, i samråd med Järnvägsstyrelsen, på
Sydkraft överlåtit de kommande kraftleveranserna
till de sydsvenska järnvägarna.
Hansen avgick i mitten av 1928 och hade den
tillfredsställelsen, att Vattenfall då kommit
genom sina svårigheter. Gösta Malm efterträdde
honom och utövade chefskapet för Vattenfall
i tio år.
Krångede hade för sin kraftöverföring från
Indalsälven till Horndal valt samma spänning
som Vattenfall fastställt för sina stamlinjer.
Under 1935 hade KM:t godkänt riktlinjerna
för den centrala driftledningen. Inom Vatten-’
fall hystes den förhoppningen, att dess planer
på ett stamlinjesystem från Norrland till
Sydsverige skulle respekteras.
Så blev dock icke förhållandet. Krångede och
Sydkraft träffade 1916 avtal om byggandet av
en egen stamlinje från Horndal till Nässjö.
Detta ledde till en hemställan från Vattenfall
till regeringen om en statlig utredning rörande
stamlinjefrågorna. Det blev Axel Granholm,
som fick detta uppdrag. Han verkställde det
med både takt och skicklighet. Sällan har väl
ett utslag mottagits med så stor tillfredsställelse
av båda de stridande parterna som det
Granholm avkunnade. Krångede och Sydkraft
gladde sig åt att deras ledning från Horndal till
Nässjö tillstyrktes. Vattenfall fäste sig framför
allt vid, att Granholm klart och tydligt
framhöll kravet på samköming och samorganisation
av statliga och enskilda stamlinjer. Under de
förhandlingar, som förts inför Granholm, hade
av mig framkastats tanken, att ett gemensamt
stamlinjebolag skulle bildas, i vilket staten och
de enskilda skulle äga vardera hälften av
aktierna. Ordförande i bolagsstyrelsen skulle
dock tillsättas av regeringen. Denna tanke
förkastades emellertid av de enskilda
kraftintressenterna.
Den 1 juli 1938 tillträdde jag chefskapet för
Vattenfall. Vid det andra världskrigets början
trädde den centrala driftledningen i funktion.
Inom denna ordnades perfekt samverkan
mellan Vattenfall och de enskilda kraftföretagen
i de löpande kraftförsörjningsfrågorna. Det var
viktigt att under kriget undvika
meningsmotsättningar. Därför underlät jag tills vidare att
diskutera en permanent uppgörelse i
stamlinje-frågan. I gott samförstånd byggde Vattenfall
och Krångede var sin stamlinje nummer två
från Indalsälven till Mellansverige.
Men i längden behövdes det en fast grundval
för utvecklingen av stamlinjesystemet. Det var
nödvändigt, redan om de nya stamlinjerna
skulle utföras för en oförändrad spänning av 220
kV, och än mera vid övergång till högre
spänning.
Så tog jag i början av 1945 upp förhandling
med Krångede, Stockholm och Sydkraft om
min gamla tanke med ett gemensamt
stamlinjebolag men med den ändringen, att staten skulle
efter 30 år kunna inlösa motsidans aktier.
Förslaget mötte ett segt motstånd. När det slutligen
i princip accepterades, var samlingsregeringen
redo att avgå. Den efterföljande
socialdemokratiska regeringen saknade visserligen icke
förståelse för bolagstanken men valde dock en
annan väg. För framtiden skulle de nya
stamlinjerna tillhöra staten, men skälig
transite-ringsrätt skulle från fall till fall medgivas
enskilda kraftföretag.
Det har visat sig, att denna lösning fungerat
väl. Den har underlättat beslutet om övergång
till 380 kV och utförandet av det nu
existerande storstilade stamlinjesystemet för denna
spänning.
Slutord
Naturligtvis gläder det mig mycket, att det ur
det "svenska systemet" vuxit fram en rationell
kraftförsörjning av stora mått och att
Vattenfall fått en ledande ställning, säkerligen till
stor del genom riklig tillgång på vattenkraft
och stamlinjesystemet. Det är lyckligt för
Sverige att ännu ha en så stor tillgång på
outbyggda vattenfall, att det finns andrum för
erforderliga pionjäranläggningar inom
atomkraftområdet. Naturligtvis önskar jag livligt,
att det skall bli möjligt att bygga ekonomiskt
försvarbara atomkraftanläggningar av måttlig
storlek inte minst för kombinerad värme- och
kraftalstring, fastän utsikterna därtill nu är
ovissa. Det skulle underlätta den framtida
utvecklingen av kraftförsörjningen. Skulle det visa sig
nödvändigt ur ekonomisk synpunkt med
jätteanläggningar, så hoppas jag, att dessa skall
liksom stamlinjerna kunna organiskt inordnas i
kraftförsörjningssystemet till båtnad för alla
kraftkonsumenter.
För mig har det varit svårbegripligt, att det
under atomkraftarbetena av regering och
atombolag ägnats så litet hänsyn åt Vattenfall, som
dock är ryggraden i den svenska
kraftförsörjningen.
Icke gnistbildande aluminiumlegeringar,
innehållande magnesium, kan man erhålla genom att
sätta 0,002—0,01 °/o Be till material med t.ex.
2—-5,5 °/o Cu och 0,4—1,8 °/o Mg eller 2—7 °/o Zn och
1—5 °/o Mg.
*332 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
