Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 16 - Nya metoder - Bindning av keramik vid metall, av SHl - Flamplätering med hårdmetall, av SHl - »Spöksil» för radar, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid vilka keramiken kan missfärgas eller dess
elektriska egenskaper försämras.
Vid metallhydridprocessen beläggs keramikytan
med en färg, bestående av titanhydridpulver, ensamt
eller blandat med kopparpulver, samt ett bindemedel,
t.ex. nitrocellulosa eller metylmetakrylat, varefter
arbetsstycket upphettas i vakuum till 900°C (Tekn.
T. 1952 s. 18, 932). Pulvren bör helst ha en
korn-storlek under 7 fi och blandas i förhållandet 74 %
Cu, 26 »/o Ti, vilket ger ett eutektikum.
Framställningen av övergångsskiktet och hårdlödningen
utförs vanligen i en process. Vid hopfogning av två
keramikdelar bestryks båda ytorna med färg och
pressas samman varefter arbetsstycket glödgas.
Hydridmetoden ger fogar som tål mer än 600°C.
Den är besvärligare i praktisk användning än
mo-lybden-manganmetoden; bl.a. är lodet mycket
lättflytande vid fogningstemperaturen varför det är
svårt att hålla det på plats. Hydridmetoden ger
emellertid mycket starka fogar och den erforderliga
glödgningstemperaturen är mycket lägre än de flesta
keramiska materials mjukningspunkt. Bara en
upphettning behövs, och metoden medger lödning i
vakuum eller inert atmosfär varigenom skador på
keramiken eller känsliga metaller är uteslutna.
Aktiva metaller, t.ex. Zr, Ta, Nb, Ti, väter både
keramik och metaller och kan därför användas som
lod (Tekn. T. 1954 s. 775; jfr 1958 s. 1191). Ett ofta
använt lod av denna typ är en eutektisk
koppar-titanlegering. Metoden är då mycket lik
hydridpro-cessen; skillnaden är bara att olika utgångsmaterial
utnyttjas. Lodet kan användas i form av lämpligt
formad plåt eller som pulver, blandat med ett
bindemedel (G R Van Houten i Materials in Design
En-gineering dec. 1958 s. 112—114). SHl
Flamplätering med hård metall
Mätdon, t.ex. tolkar, och verktyg kan ges stor
nötningshållfasthet genom flamplätering med
hårdmetall (Tekn. T. 1952 s. 988). Arbetsstycket pläteras
då med en speciell kanon (fig. 1) som består av en
kammare och pipa. Den förra laddas med noggrant
mätta mängder volframkarbid- och koboltpulver,
acetylen och syre. Gasblandningen tänds med en
gnista och exploderar, varvid pulvret slungas ut ur
pipan och träffar arbetsstycket med stor hastighet.
Hela förloppet sker automatiskt och upprepas så
länge kanonen hålls i gång.
Vid detonationerna stiger temperaturen i pipan till
3 300°C varför pulvret är mjukt när det träffar
arbetsstycket. Dettas temperatur stiger dock sällan till
mer än 200°C varför även noggrant utförda detaljer
kan behandlas utan risk för distorsion eller
förändring av materialets metallurgiska egenskaper.
Vid pläteringen blir beläggningens ytfinhet ca 13 |x;
genom slipning och läppning kan den göras bättre
än 0,05 fi. Beläggningens porositet är mindre än 1 °/o
mot 5—10 °/o för sintrad hårdmetall. Dess hårdhet
är 1 000—1 450 Vickers och elasticitetsmodul 30 000
kp/mm2 mot 60 000 kp/mm2 för sintrad hårdmetall.
Genom flamplätering får man en beläggning som
till skillnad från sintrad hårdmetall tål en måttlig
böjning. För att hårdmetallskiktet skall få största
slagseghet bör det inte göras tjockare än 0,075 mm,
oslipat eller slipat. Grundmaterialets hårdhet bör
inte överstiga 58 Rockwell C för att beläggningen
skall få största möjliga adhesion. Permanent
deformation, särskilt vid punkt- eller linjebelastning,
måste dock motverkas genom tillräcklig hårdhet hos
grundmetallen.
Grundmaterialet kan vara stål, gjutjärn, aluminium,
koppar, mässing, brons, molybden, titan, nickel,
magnesium, glas, keramik m.m. Genom att så olika
material kan flampläteras med hårdmetall kan
metoden användas för tillverkning av delar med
ovanliga kombinationer av fysikaliska egenskaper, t.ex.
låg täthet, litet tröghetsmoment och hög
nötningshållfasthet genom plätering av magnesium eller titan.
Det sagda gäller i första hand plätering med
volframkarbid och 6—8 °/o kobolt. Andra användbara
material är 25 °/o volframkarbid, 6—7,5 °/o nickel
och resten volfram- och kromkarbider, som
rekommenderas som korrosionsskydd, volframkarbid med
13 eller 16 °/o kobolt, som tål vibrationer och slag,
aluminiumoxid med > 99 °/o y-AlaOg, som motstår
korrosion och hög temperatur samt med > 99 °/o
ALA, i olika former, som tål hög temperatur, är
värmeisolerande och motstår korrosion och erosion
(enl. AB Bonthron & Ewing, Stockholm). SHl
"Spöksil" för radar
De flesta spökekon, som uppkommer på en
bevakningsradar, är ekon från fågelsvärmar. Detta är
resultatet av ett par års undersökningar, som en
forskningsgrupp vid MIT kommit till. Man gjorde
systematiska studier av spökekonas förekomst, no-
Fig. 1. Radarbild, t.v. med, t.h. utan fågelekon. I det senare fallet har
spöksilen inkopplats. Med undantag för några enstaka fläckar, där
fågelintensiteten är mycket hög, indikerar radarstationen entydigt
ankommande flygplan.
Fig. 1. Maskin
för
flamplätering.
408 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
