Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 17 - Tyngdkraftsmätningar och deras användning, av Bror Wideland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den detaljerade tyngdkraftsuppmätning av
Sverige med gravimeter, som påbörjades 1943
och i huvudsak var avslutad 1948, planerades
och utfördes på följande sätt. Utgångsvärdet
för samtliga mätningar utgöres av ^-värdet på
fundamentalstationen i Stockholm. Genom
differensmätningar i förhållande till denna
station bestämdes 32 basstationer någorlunda
jämnt fördelade över hela landet. Dessa
bestämningar utfördes med stor noggrannhet.
Mätningskontroller erhöllos dels genom
mätning av samma differens två eller flera gånger,
dels genom att olika mätningar kombinerades
i trianglar eller polygoner, fig. 4. Resultaten
utjämnades enligt minsta kvadratmetoden.
På fig. 4 anger varje heldragen linje en
fram-och återmätning mellan linjens ändpunkter.
Medelfelet i bestämningen av en basstation blev
1 medeltal 0,4 milligal. Rasstationerna användes
var och en inom sitt område som sekundära
fundamentalstationer vid bestämning av övriga
fältstationer.
På flertalet av de 1941—1942 pendelbestämda
stationerna utfördes nu observationer även
med gravimeter. Härigenom erhölls ett
värdefullt material för bedömande av gravimeterns
kalibrering, överensstämmelsen mellan
pendel- och gravimetervärden var i stort sett
mycket god.
Enligt mätningsplanen skulle fältstationerna
över hela landet så vitt möjligt fördelas jämnt
med ett inbördes avstånd av ca 20 km. Denna
punkttäthet kunde också erhållas över större
delen av landet. Endast i Lapplands och
Jämtlands fjälltrakter med deras glesa
kommunikationsleder blev punktfördelningen mera ojämn.
Man var här hänvisad till de fåtaliga
järnvägs-och landsvägslinjerna samt till sjösystemen.
Luckorna i tyngdpunktsnätet i dessa områden
ha dock numera börjat fyllas. Ären 1956—
1958 har i samband med andra kartarbeten
gravimetermätning här utförts med
helikopter-transporterade gravimetrar. Avsikten är att
fortsätta dessa kompletteringar. Ären 1952—
1957 har därjämte för speciella ändamål
företagits lokala förtätningsmätningar.
Sammanlagda antalet av kartverket
tyngdkraftsbestämda punkter inom landet överstiger nu (1959)
2 800, fig. 5.
Tyngdkraftsvärdenas reduktion
De på olika punkter av den fysiska jordytan
observerade tyngdkraftsvärdena kunna icke
utan vidare jämföras med varandra. För att så
skall kunna ske, erfordras att värdena först
reduceras till en och samma referensyta.
Som referensyta brukar man använda
"geo-iden", dvs. den nivåyta, vilken approximativt
kan definieras som den sig i fullkomlig vila
befinnande havsytan och dennas tänkta
förlängning in under kontinenterna.
Tyngdkraftsvärdenas reduktion från den
fysiska jordytan till geoiden är ett besvärligt
problem. Vad man härvidlag söker, är
tyngdkraftsvärdet vid geoiden i observationsstationens
lodlinje. Då man för stationer, som ej äro
belägna på havsytans nivå, icke kan på ort och
ställe uppmäta detta värde, är man hänvisad
till att med hypotetiska metoder beräkna det
ur det vid den fysiska jordytan observerade
värdet. De vanligast använda
reduktionsförfarandena äro friluftsreduktionen, Rouguer’s
reduktion och olika isostatiska reduktioner.
Vid friluftsreduktionen tar man endast
hänsyn till den ändring i tyngdkraften, som
betingas av höjdskillnaden mellan
observationspunkten och geoiden, och bortser från
inverkan av den mellan geoiden och observations-
Fig. 4. Basstationsnätet 1943—1948.
430 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
