Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 17 - Tyngdkraftsmätningar och deras användning, av Bror Wideland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Normaltyngden
Den teoretiska tyngden för en punkt på
geo-iden beräknas efter en speciell
tyngdkraftsformel, i vilken som konstant ingår värdet av
tyngdkraften vid ekvatorn. Detta värde
beräknas på basis av existerande
tyngdkraftsmaterial. Allt eftersom tyngdkraftsmaterialet
på jorden ökar, kan säkrare värde på denna
konstant beräknas. Olika formler har därför
under tidernas lopp använts för
normaltyngdens beräknande. Numera användes över hela
jorden den formel, som av Internationella
Unionen för Geodesi och Geofysik antogs vid
generalförsamlingen i Stockholm 1930 under
beteckningen internationella
tyngdkraftsformeln. Formeln, som hade deducerats av
italienaren Somigliana, lyder
_ a ye eos2 <p + b yp sin2 <p
]/a2 eos2 + b2 sin2 (p
där a och b äro referensellipsoidens halvaxlar,
Ye och yp tyngdkraften vid ekvatorn resp. polen
och <p geografiska latituden. Formeln
förenklades till
y = ye (1 4- ß sin2 ? — ßi sin2 2cp)
där
ye 8
och oc är ellipsoidens avplattning. Numeriskt
lyder formeln
Y = 978,049 (1 + 0,0052884 sin2 <p —
— 0,0000059 sin2 2 <p)
Det här använda värdet 978,049 hade 1928
beräknats av Heiskanen med användning av
iso-statiskt reducerade tyngdkraftsdata. Formeln
hänför sig till internationella
referensellip-soiden.
Tyngd kraf tsanomalie r
Om man från det på den fysiska jordytan
observerade och genom ena eller andra metoden
till geoiden reducerade tyngdkraftsvärdet
subtraherar normaltyngden för samma latitud, får
man en skillnad, som kallas
tyngdkraftsanomali. Är denna positiv, föreligger vid stationen
ifråga massöverskott, i motsatt fall
massunderskott. Det är dessa anomalier, som
komma till användning vid tyngdkraftsmaterialets
praktiska utnyttjande.
Internationellt samarbete
Vid det gravimetriska materialets praktiska
bearbetande måste man för att erhålla
användbara resultat känna till tyngdkraftens
variationer över avsevärda delar av jordytan. Detta
medför, att gravimetrin i eminent grad blivit
föremål för internationellt samarbete.
Nödvändigheten av ett sådant samarbete har speciellt
aktualiserats under det senaste kvartsseklet
beroende på den enorma ökning av världens
gravimetriska material, som kunnat ernås tack
vare de moderna gravimetrarna. Ett viktigt
steg i det internationella gravimetriska
samarbetet togs genom det vid Internationella
Unionens för Geodesi och Geofysik vid dess
generalförsamling i Bryssel 1951 fattade
beslutet om inrättandet av en internationell
gravi-metrisk kommission. Denna kommission kom
till stånd 1953 och som dess arbetsorgan
etablerades ett internationellt gravimetriskt institut
i Paris. Till kommissionen äro anslutna de
flesta kulturländer i världen, bl.a. Sverige.
Kommissionen har till uppgift att planlägga
och samordna det internationella samarbetet
inom gravimetrin samt att vid gravimetriska
institutet insamla och tillhandahålla
mätningsresultat från hela världen. Vart tredje år
anordnar kommissionen konferenser med ombud
från alla anslutna stater. Vid konferenserna
överlägges om och fattas resolutioner rörande
aktuella spörsmål inom den praktiska och
teoretiska gravimetrin, varjämte ombuden lämna
rapporter om sina länders arbetsresultat inom
området. Kommissionen har redan föreslagit
en rad gravimetriska arbetsuppgifter, vilka
förslag stadfästs av Internationella Unionen. Bland
de föreslagna arbetsuppgifterna, av vilka en
del redan utförts, märkes följande.
Över hela jorden skall etableras ett antal
första ordningens basstationer, vilkas
tyngdkraftsvärden skall bestämmas med största
möjliga noggrannhet. Av dessa basstationer ligger
sex i Europa (den oss närmaste är
Helsingfors), åtta i Amerika, fyra i Asien, fem i Afrika
och fem i Australien och oceanområdena. I
förhållande till dessa basstationer skall de olika
staternas referens- eller
fundamentalstationer (som redan existera) noggrant
nybestäm-mas genom differensmätningar såväl
relativbasstationerna som i förhållande till varandra
inbördes. Dessa mätningar skola för varje spe-
Fig. 7.
Beteckningar för
storheter i Stokes
formel för
beräkning av
höjddifferensen [-geoid—referens-ellipsoid.-]
{+geoid—referens-
ellipsoid.+}
432 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
Fig. 6.
Schematisk förklaring
av lodavvikelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
