Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 18 - Korrosionsförskningen i Sverige, av E Börje Bergsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handl. 93, Stockholm 1929), säkrat en position
bland de internationellt kända
korrosionsforskarna. Palmaer var professor vid KTH. Där har
även i fortsättningen insatser gjorts inom
korrosionsområdet, bl.a. har en mycket värdefull
rådgivande verksamhet bedrivits.
Upplysningsverksamhet har även bedrivits av Svenska
Teknologföreningen, som haft korrosionsfrågan
som ämne i sin kursverksamhet.
IVA:s Korrosionsnämnd är ett ytterligare
uttryck för aktivitet. Inom detta samarbetsorgan
har anställda i industrin, vid tekniska
högskolor och forskningsinstitut ägnat tid och
krafter åt korrosionsfrågor. Trots svårigheter
att skaffa medel för sin verksamhet har
nämnden visat stor livaktighet. Den har möjliggjort
samlade insatser, t.ex. ordnandet av
provningsstationer, där långtidsprovningar genomförts
och genomföres, och den har tjänstgjort som
värd vid nationella och internationella
korrosionsmöten. Den har givit ut en serie
värdefulla handböcker, normerande skalor för
bedömning av rostgrad samt normer för
ytbehandling. I sin egenskap av ett forum för
diskussion av gemensamma problem har dess
verksamhet varit betydelsefull.
IVA:s Korrosionsnämnd har dock inget
laboratorium till sitt förfogande. Den har därför ej
kunnat bedriva någon mera grundläggande
forskning ocli många viktiga områden har måst
lämnas obearbetade. Ej heller har de teoretiska
synpunkterna på olika typer av korrosion
kunnat ges tillräckligt utrymme i programmet.
Korrosionsnämnden har i fråga om sin
sammansättning lidit av en betydande
underrepresentation från ståltillverkarnas sida. Detta är
en allvarlig brist, eftersom ståltillverkarna
representerar en synnerligen betydelsefull grupp
i sammanhanget. År 1958 bestod sålunda
nämnden av 113 medlemmar, av vilka endast 5 kom
från ståltillverkarhåll.
Vissa industriföretag, olika
branschsammanslutningar och samarbetsorgan har också
satsat på korrosionsundersökningar inom sina
speciella områden. Denna forskning har
säkerligen varit mycket nyttig. I allmänhet torde den
dock ej ha varit av mera grundläggande
karaktär. Undantag får i så fall bekräfta regeln.
–-men mycket återstår att göra
När korrosionsfrågor behandlas i
fackmannakretsar framskymtar ofta en otillfredsställelse
med de resurser som står till buds. Det man då
i första hand efterlyser är en för blivande
korrosionsforskare målmedvetet inriktad
utbildning. För utökning av möjligheterna till
rådgivning och till förmedling av praktiska
erfarenheter finnes vidare ett starkt behov.
Det finns vidare ett behov av grundläggande
forskning. Eftersom fältet är stort, torde det
vara riktigast att koncentrera sig på forskning
inom några få, omsorgsfullt utvalda områden.
Denna forskning skulle tjäna ett syfte i sig
själv och dessutom ge vårt land möjligheter till
ett utbyte av resultat med forskningscentra i
utlandet. Exempel på högaktuella
korrosions-problem är spänningskorrosion, vilken
förekommer praktiskt taget i alla legeringar.
Hög-temperaturkorrosion, t.ex. i gasturbiner, och
den korrosion som våra tätorters
vattenledningsvatten orsakar är andra exempel på
sådana aktuella frågor.
Situationen har dessutom under senare år
förändrats i en riktning, som ytterligare
framhåller behovet av korrosionsforskning. Detta
sammanhänger med atomkraftens utnyttjande.
Framgången med våra kraft- och
värmealstrande reaktorer är intimt förknippad med de
möjligheter, som kan finnas att lösa
korrosionsproblemen. Det är ingen överdrift att förmoda,
att korrosionen kan bli den faktor, som
bestämmer om planerade reaktorprojekt skall kunna
förverkligas eller icke.
Ett annat exempel på hur korrosion kan
bromsa tekniskt framåtskridande är att
utvecklingen av våra moderna ångkraftverk i
mycket hög grad beror på i vilken mån vissa
korrosionssvårigheter kan övervinnas.
Effektivare korrosionsforskning
Den ideala lösningen av problemet att göra
korrosionsforskningen effektivare vore en
professur i korrosion och dessutom ett fristående
korrosionsforskningsinstitut. Följande förslag
förefaller mig dock mera realistiskt, då det
bygger på att vi inom detta område liksom vid
planläggningen av forskning över huvud taget
måste rätta munnen efter matsäcken.
Utbildning
Det första villkoret för en slagkraftig
korrosionsforskning är att en god utbildning av
korrosionsforskare finnes. Härvid är en grundlig
kännedom om teorierna för olika
elektrodprocesser nödvändig. En korrosionsforskare bör
sålunda vara en högskoleutbildad kemist, med
särskilt fördjupade kunskaper om
elektrodprocesser. Denna utbildning borde kunna ske
inom professuren för teknisk elektrokemi,
vilken därför bör tillmätas största betydelse inom
kretsar med intresse för korrosionsfrågor.
Detta förtjänar särskilt understrykas,
eftersom denna professurs fortbestånd ifrågasatts.
Självfallet skulle professuren även inrymma
forskning på korrosionsområdet, med
tyngdpunkten förlagd till elektrodprocesserna. I
kursplanen bör även ingå undervisning i
praktiska tillämpningar, vilket skulle kunna
förverkligas med hjälp av gästföreläsare i den
mån professorns kompetens ej täcker vissa
specialområden. Det vore även värdefullt om
de studerande, som väljer korrosionslinjen,
finge en viss utbildning i metallografi.
Korrosionsforskarna skulle sedan finna sitt
verksamhetsfält vid olika företags laboratorier.
Där har man hittills i betydande utsträckning
använt ingenjörer med annan utbildning, ofta
metallurgisk, vilket synes vara mindre
lämpligt, eftersom den mera djupgående kemiska
utbildningen saknats. Det kan emellertid starkt
454 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
