Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 18 - Minneselement i framtida datamaskiner, av Lars Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som roten ur den linjära dimensionen l. Detta
kommer att betyda att den per omslag avgivna
energin blir proportionell mot l3 eller mot
volymen. Per volymenhet kommer den
utvecklade effekten per omslag att vara konstant.
Kryotronens omkopplingstid kan visas vara
approximativt beroende av ll, varför mycket
små kryotroner kan få stor snabbhet. Stora
system med många kryotroner bör ej i och för
sig erbjuda alltför stora termiska problem. Den
hastighetsökning som de mycket små
komponenterna kan medföra kommer dock kanske
att begränsas av de termiska fenomenen.
Strömnivån blir relativt rimlig. En trådlindad
kryotron som i dag arbetar med 500 mA ström
och 100 |xs tidskonstant skulle kunna krympas
ned med två tiopotenser. Därvid skulle
tidskonstanten minskas till 10 ns, vid vilket värde
sannolikt andra snabbhetsbegränsningar än de
som här har berörts kommer att uppträda, och
strömmen skulle bli 50 mA.
In- och utorgan
Ett stort problem är hur man skall
kommunicera med en anläggning som ligger helt
nedsänkt i flytande helium utan att de nödvändiga
tillföringsledarna orsakar alltför stora
helium-förluster. Två typer av utmatning kan tänkas.
Vid likströmsutmatning använder man speciella
kryotroner med speciellt stor resistans. Sänds
en likström genom dessa kryotroner, kommer
en utspänning att erhållas när tråden blir
re-sistiv. Denna utspänning blir av
storleksordningen 100 uV, som sedan kan förstärkas i
yttre transistorförstärkare.
En annan möjlighet är att använda
transformatorkopplingar. Inga ferromagnetiska
material är supraledande, och det är därför möjligt
att använda sådana material i transformatorer
där lindningarna utföres av supraledande
material. Emellertid torde ännu mycket återstå,
innan utmatningsproblemet har helt lösts.
Tillverkningsmetoder
Kryotronernas stora enkelhet har gjort att
de nu intar en ledande ställning bland de
komponenter som kan tänkas förekomma i mycket
stora och mycket snabba datasystem. På flera
håll har man sysslat med att söka tillverka
komponenterna med förångningsteknik, vilket
skulle göra framställningen mycket enkel.
På International Business Machines har man
också lyckats göra sådana förångade
kryotron-kretsar, som visat sig arbeta med
omkopplingstider på 25 ns. Med masker bestämmer man det
mönster som påläggs vid förångningen, ungefär
på samma sätt som vid de tunna magnetiska
fillösning av endast ett femtiotal mikron. För att
komma längre än detta i upplösningsförmåga,
vilket ger än större snabbhet åt
komponenterna, studerar man olika förfaranden som nära
påminner om det sätt på vilket tryckt
ledningsdragning vanligen framställs, nämligen etsning.
Vid arbeten med elektronmikroskop har
operatören ofta till sin förtret fått se bilden
fördunklas. Orsaken är att söka i att gasförore-
ningar i objektkammaren har en tendens att
ge utfällningar på just de punkter där
elektronstrålen träffar det betraktade objektet. Om nu
en tunn film förångad på en glasplatta läggs
in som objekt, kan man styra elektronstrålen
så att man på vissa punkter på filmen får en
beläggning av t.ex. en kiselförening. Man kan
sedan släppa in en gas i objektkammaren som
etsar bort allt material som inte täckts av
kisel-föreningen, och man kan också tänka sig en
upprepad förångning, efterföljande etsning osv.
Med elektronstrålen ritar man alltså den krets
man önskar framställa.
Med denna metod har man nått en upplösning
på ca 300 Å, och det betraktas som möjligt att
framställa t.ex ledare med bredden 1 000 Å. Om
man tänker sig att man på detta sätt bygger
upp kryotroner, bestående av enkla korsade
ledare, och om man antar att en sådan
kryotron skulle kunna göras omkring en mikron i
fyrkant, skulle man, om man vidare antar att
endast en tiondel av det tillgängliga utrymmet
används, kunna få en komponenttäthet av
storleksordningen 107 kryotroner per
kvadratcentimeter eller, om flera sådana kryotronplan
placeras ovanför varandra, ca 10® kretsar per
kubikcentimeter.
Vad skall man nu göra med alla dessa
tätt-packade komponenter? Ingen torde kunna
sätta sig ner och försöka rita
kopplingsscheman på hur dessa komponenter skall
organiseras. Detta torde bäst överlåtas på maskiner.
"Självorganiserande system" har föreslagits,
Fig. U.
Kryotronens
principiella
uppbyggnad.
Fig. 13. Supraledningsnedbrytande magnetfält som
funktion av temperaturen för olika metaller.
462 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
