Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 19 - Bodåskilen, av Karl-Fredrik Lautmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bodåskilen
Civilingenjör Karl-Fredrik Lautmann, Sandviken
Viel ortdrivning beror den mest ekonomiska
indriften per salva främst av arbetscykeln
och tillgängliga utlastningsanordningar. Genom
ökad rationalisering av ortdrivningsarbetet och
tillgång till allt effektivare lastmaskiner har
allt större krav ställts på ökade indrifter. För
mindre orter med upp till 10 nr area har
emellertid indriften begränsats av tillgängliga
kil-typer, som icke med tillfredsställande
säkerhetsmarginal medgivit större indrift än 2 m.
Under de senaste åren har i Bodåsgruvan
pågått ortdrivningsförsök för utveckling av en
metod som med knämatade borrmaskiner
möjliggör större indrift än som normalt kan erhållas.
Försöken har resulterat i "Bodåskilen", med
vilken hittills indrifter på upp till 4 m
erhållits.
Parallellhålskilar
Under senare år har vid ortdrivning vid gruvor
och anläggningsarbeten allt större intresse
ägnats åt olika typer av parallellhålskilar, vid
vilka sprängningen ej sker med hjälp av en
kil i vanlig mening utan med parallella hål mot
ett eller flera oladdade centralhål. Den första
Fig. 1. Borrning
av slits med
guiderör,
principskiss.
022.261 : 622.233
typen av sprängning med parallell hålsättning,
Michigan-kilen, beskrevs redan 1897 ocli
utgjordes av en brännkil med ett 85 mm oladdat
centrumhål. Andra typer av brännkilar med
oladdade hål av samma diameter som de övriga
hålen i salvan började användas på 1930-talet.
Genom förbättrad kännedom om de
sprängningstekniska förutsättningarna har man nu
kommit fram till nya typer av parallellhålskilar
med oladdade centrumhål med 75—125 mm
diameter. Dessa kilar möjliggör ökad indrift
genom att hålsättning, laddningsmängd och
tändningsföljd avpassas så att det lossprängda
materialet successivt blåses ut ur den erhållna
öppningen.
Av stor betydelse för utvecklingen har varit
de grundläggande principer för beräkning av
laddning och hålsättning, som redovisats av
U Langefors1’3. Vid ett examensarbete3 vid
Tekniska Högskolan 1954 visades att man i en 5 nr
ort kunde nå indrifter ända upp till 5 m vid
sprängning med parallell hålsättning mot ett
oladdat 100 mm hål.
Sedan dess har på skilda håll provats olika
typer av borrvagnar med motormatade
maskiner för borrning av kilen och vissa eller alla
strosshålen. Indrifterna vid användning av
dessa borrvagnar liar i allmänhet varit 3—5 m,
varvid sprängningen har skett mot ett 100—
125 mm hål. Samtidigt med denna utveckling
av tyngre utrustningar har man försökt få fram
en enklare utrustning för mindre ortareor och
för mindre arbetsobjekt. Indrifterna har i dessa
fall begränsats till 2—3 m och man har använt
ett oladdat 76 mm centrumhål, som borrats med
knämatade borrmaskiner.
Då bergborrutrustningens livslängd ej liar varit
tillfredsställande, startade Sandvikens Jernverk
under hösten 1956 en serie försök i Bodås för
att komma fram till en för knämatade
borrmaskiner lämpligare utrustning.
Utveckling av en ny ortdrivningsmetod
I stället för att borra ett enda stort hål i kilen
borrades en slits, bestående av ett antal mindre
sammanborrade hål. Avsikten var att åstad-
495 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
