Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 20 - Andras erfarenheter - Plaster erhållna genom ymppolymerisation, av SHl - Strålningsvulkning, av SHl - Uppvärmning av småhus, av Wll - 130 kV öresundskabeln 1958, av RGn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett tunt ytskikt av en hydrofil polymer, t.ex.
poly-metylmetakrylat, som gör dem färgbara. Härvid
bildar den hydrofila polymeren sidkedjor, från
kolatomer i polyolefinkedjan.
Grupper med vilka den sidkedjebildande
mono-meren kan reagera kan man lätt erhålla hos
poly-oc-olefiner därför att de innehåller tertiära
kolatomer med en utbytbar väteatom. Denna kan ersättas
med en peroxidgrupp under 3 at tryck och vid 70—
80°C utan att polymeren bryts ned nämnvärt.
Då därefter den oxiderade polyolefinen placeras i
monomert metylmetakrylat (jfr Tekn. T. 1958 s. 660)
erhålles ett fast bundet, 0,01—0,1 mm tjockt,
hydro-filt ytskikt.
Ataktiska poly-oc-olefiner, som är steriskt
oregelbundna, får sidkedjor i hela massan om man t.ex.
löser den till en halt av 0,2—0,4 °/o peroxidsyre
oxiderade poly-Qc-olefinen i den monomer som skall
ge sidkedjorna. Polyolefiner, ymppolymeriserade
med styren, har mycket stor slagseghet.
Polyvinylklorid, ymppolymeriserad med
poly-a-olefiner, är en mjukad PVC, men har samma
smältpunkt som hård PVC och nästan lika hög
brottgräns. Dess elasticitet och förlängning är dock
större. Mjukningsmedlet är kemiskt bundet.
Polytetrafluoreten är inert och därför svår att
ymppolymerisera. Strålningsaktiverad kan den dock
förses med ett mycket tunt ytskikt av en annan
polymer. Man har efter aktivering genom bestrålning
med 20 C kobolt 60 också ymppolymeriserat
polytetrafluoreten i massan med styren.
Prov, med mindre än 75 °/o polystyren, lär bli
homogena samt vitare och mindre genomskinliga än
polytetrafluoreten. Folier med 20—70 °/o polystyren
vilka uppges ha god hållfasthet mjuknar vid 150°C
och kan då pressas fast vid polystyren.
Butylmetakrylat-metakrylsyrasampolymerisat (95 °/o
butylmetakrylat) har ymppolymeriserats med PVC.
Produkten uppges ha sampolymerisatets utmärkta
resistens mot ljus och goda vidhäftningsförmåga
samt PVC:s stora resistens mot vatten, bensin,
nötning och kemikalier.
Förnätade ymppolymerer, olösliga och icke
smältbara härdplaster, har man framställt genom att
sampolymerisera polymerer, innehållande
allylgrup-per i sidkedjor, med metakrylsyraanhydrid eller
metakrylsyraestrar av glykoler eller glycerol. En
sådan har använts i vid måttlig temperatur (> 65°C)
hårdnande pastor för sammanfogning av metaller
med icke-metalliska material. Förnätade
ymppolymerer kan form- eller strängsprutas med lågt tryck
vid måttlig temperatur (Chemical & Engineering
News 11 aug. 1958 s. 51—52). SHl
Strålningsvulkning
De flesta elaster kan vulkas med högenergetisk
strålning, t.ex. 7-strålning (Tekn. T. 1956 s. 613)
eller elektronstrålar (Tekn. T. 1957 s. 166). De
härvid erhållna produkterna tål högre temperatur än
kemiskt vulkade; i övrigt är de förras egenskaper
nära lika de senares. Strålningsvulkning har
fördelarna att inget vulkmedel behöver tillsättas, att
strängsprutade artiklar kan vulkas kalla och att
tjockväggiga produkter, som är svåra att vulka på
vanligt sätt, kan ges en jämn vulkning.
Kommersiell strålningsvulkning hindras dock i dag
av den höga kostnaden. För att denna skall nå ned
till en rimlig nivå fordras helt nya apparater för
acceleration av elektroner eller en drastisk sänkning
av priset på radioisotoper. Med den i dag billigaste
källan för elektronstrålar räknar man med en
vulk-ningskostnad på 8—40 ct/lb (0,42—2,10 kr/kg) be-
roende på elastens typ. Detta är ungefär tio gånger
så mycket som kostnaden för kemisk vulkning.
För radioisotoper är läget ännu sämre. Man
behöver isotoper med lång livstid, t.ex. kobolt 60,
bestrålade bränsleelement eller biprodukter från
atomreaktorer. För att t.ex. /-strålning från kobolt 60
skall kunna konkurrera med elektronstrålning får
isotopen inte kosta mer än 18 ct/C (ca 0,93 kr/C).
I dag kostar den 2—5 $/C (10—25 kr/C) och enligt
en optimistisk uppskattning har priset om tio år
inte sjunkit längre än till 34 ct/C (ca 1,75 kr/C).
Man har gjort försök med strålningsvulkning av
akrylnitril-butadien-, kloropren-,
styren-butadien-gummi och ett antal fluorhaltiga polymerer. Som
strålkälla användes kobolt 60. De olika elasterna
fordrar mycket olika stora stråldoser för bästa
vulkning. "Kallt" styren-butadiengummi behövde
t.ex 50 °/o större stråldos än "varmt". De flesta
fluorhaltiga elasterna måste bestrålas i vakuum eller
en inert atmosfär för att sönderdelning skall
undvikas.
Strålningsvulkade, fluorhaltiga elaster får avsevärt
bättre hållfasthetsegenskaper än kemiskt vulkade,
men för de övriga nämnda elasterna ger den förra
metoden något sämre hållfasthet vid
rumstemperatur än den senare, resistensen mot nötning och
hysteresen blir större. Strålningsvulkningens stora
fördel är emellertid att den ger produkter med
bättre resistens mot åldring vid 150°C samt större
brottgräns och förlängning vid 100°C (Chemical &
Engineering News 22 sept. 1958 s. 62). SHl
Uppvärmning av småhus
Enligt en undersökning inom Byggforskningen av
driftverkningsgraden för ett antal oljeeldade
små-pannor erhölls den genomsnittliga rökgasförlusten
23 °/o, och enligt en undersökning av Statens
Hant-verksinstilut skulle strålnings- och
konvektionsförlusterna för villapannor vara ca 25 °/o.
Årsverknings-graden skulle då endast bli ca 50 %>.
En av anledningarna till de låga verkningsgraderna
torde vara att villaägarna inte sköter sina pannor
och brännare riktigt. Det är därför viktigt att
anläggningarna utförs så, att det går att få en god
driftekonomi med minsta möjliga skötsel och
tillsyn.
Undersökningarna har även visat att man med
lämpliga kombinationer av pannor och brännare kan
få en betydligt högre verkningsgrad än vad som nu
ofta förekommer, och man har utarbetat preliminära
normer för driftekonomisk provning av pannor.
Försöksprovningar enligt dessa normer pågår (Från
Byggforskningen 1959 h. 2). Wll
130 kV öresundskabeln 1958
Elkraftutbytet mellan Danmark och Sverige har fått
allt större betydelse och en tredje 120 kV kabel
under Öresund lades ut i augusti 1958. I första hand
utgör den nya kabeln en reserv för de tidigare, men
när det anslutande nätet på danska sidan av sundet
förstärks om några år, kommer dess
överföringsförmåga 120 MVA att kunna utnyttjas för en ökning
av överföringen.
De båda tidigare 120 kV kablarna har bekostats
av danskarna, som valt den danska "flatkabeln"
(Tekn. T. 1958 s. 479), där de tre kabelledarna
ligger i samma plan och isoleroljans expansion tas
upp genom att kabelns flata sidor buktas ut. För
den nya förbindelsen bekostas däremot sjökabeln
samt landkabeln på den svenska sidan av de svenska
intressenterna Sydsvenska Kraft AB och Statens
536 TEKN ISK TI DSKRI FT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
