Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 25 - Den tekniska forskningens målsättning och nyttiggörande, av Edy Velander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den allra viktigaste gruppen av gemensamma
problem finns nog inom mättekniken och
materialprovningen, och ofta syftar man då till
formulering av gemensamma
leveransbestämmelser.
Inom ett företags egen forskning är målen
lika naturligt knutna just till
konkurrensfrämjande moment, såsom speciella metoder eller
produkter. Särskilt när det är fråga om
utveckling av nya produkter är man föga
angelägen att berätta alltför öppet om vad man
håller på med.
Inom företagens forsknings- och
utvecklingsarbete kan man urskilja två varianter,
konver-gent och divergent forskning. Båda siktar på
omedelbart tillgodogörande.
Med konvergent forskning menar man då
studier för att finna lämpligaste material eller
metod för tillverkning av en viss produkt. En
bilfirma, t. ex., undersöker lämpligheten av
stål eller lättmetall för karosseriet eller
lami-nater eller plast med olika slags armering och
i samband därmed fjädringsförhållanden och
ytbeläggning. En turbinfirma söker få fram
bästa material för skövlar vid hög temperatur:
hårdmetall, pulvermetallurgiska produkter,
ke-rametaller.
Den divergenta forskningen sätter sitt mål
i att finna så vidsträckt användning som
möjligt av en viss produkt. Tillverkare av
cellulosafibrer och av olika slags syntetiska
pulyme-risat har lagt ner ett väldigt arbete på att sätta
sig in i eventuella kunders behov med sikt på
att vinna avsättning på många områden: inom
beklädnadsbranschen, för viror i
pappersfabriker, för presenningar, fallskärmar, packningar,
ja, även inom arkitekturen och möbelindustrin.
Jag nämner detta mest för att exemplifiera
hur olikartad målsättningen kan vara. Och här
finns ingen klar gräns mellan vad som vid en
högskola skulle kallas ren grundläggande
forskning och det tillämpade, teknisk-ekonomiska
experimenterandet. Ena gången kan det gälla
högvetenskapliga problem beträffande
kristallstrukturen i en pulvermetallurgisk produkt,
andra gången att köra tusentals rutinmässiga
utmattningsprov vid givna temperaturer och
kemiska miljöer. Eller att hand i hand med
praktiska prov modifiera den inre bindningen
i ett högmolekulärt ämne för att få fram ett
material med önskade egenskaper — och
lämpligt pris!
Vertikal och horisontell forskning
Vid nästan allt industriellt forsknings- och
utvecklingsarbete gäller att man måste bryta sig
ut ur den klassiska vertikalindelningen i
tekniska fack: mekanik, elektroteknik,
byggnadskonst, kemi, etc. Det är regel snarare än
undantag att forskargruppen behöver kunskaper
ur alla dessa fält.
Man kan också säga, att det redan för att
kunna precisera ett industriellt
forskningsproblem krävs djupgående specialkunskaper inom
begränsade fält av ett antal grundläggande ve-
tenskaper: matematik, fysik, kemi, eller, för
att tala ingenjörsspråk: materiallära,
elektricitets- och hållfasthetsteori, aero- och
hydrody-namik, metallografi, och framför allt
mätteknik.
Mätteknik i alla dess raffinemang är en
väsentlig ingrediens i all forskning. En forskare
får inte gissa eller tro, han måste ha exakta
mätdata och han måste kunna skaffa dem med
snabba och billiga metoder. Detta krav på
mångskiftande specialkunskaper, som ställer
våra vertikaliserade högskolor inför svåra
problem, blir kanske särskilt framträdande inom
sådana "moderna" ingenjörsvetenskapliga
grenar som atomteknik, automatisering,
operationsanalys, rymdteknik, som i princip skär
genom många fält.
Jag har nyligen i ett annat sammanhang
framhållit att ingen kan lära sig allt. Den som
försöker bli allvetare, "universalspecialist",
blir snart som en oljedroppe på vatten, som
skimrar allt vackrare i regnbågens alla färger
ju tunnare den blir, men som är till föga nytta.
Det är precis som med forskningsfronten och
pansarstötarna. Enda lösningen är att redan i
den individuella forskningsprogrammeringen
koppla in specialister och organisera
samarbete. Men ju vidare programmet griper ut och ju
hårdare de vertikala specialisterna genom den
flödande strömmen av ny kunskap tvingas att
specialisera, ju svårare blir det för dem att
samarbeta, helt enkelt därför att de inte förstår
varandras vetenskapliga slang. Här
uppkommer ett behov av horisontala specialister, som
är så pass väl hemma på ett antal olika fält att
de kan förstå specialisterna och integrera
deras kunskaper till gemensam insats mot det
sökta målet. Det behövs forskningsledare,
vilkas kunskaper ter sig som ett väldefinierat
bandspektrum.
Dokumentation
Integrering är ett bra ord i detta sammanhang,
för att belysa en annan egenhet hos den
tekniska forskningen. Vid en naturvetenskaplig
forskares meritering för grad krävs att han
själv arbetar igenom all litteratur som berör
hans speciella vertikala problem, och att han
i avhandlingen kritiskt analyserar och sovrar
och sålunda visar att han behärskar
kunskapsmaterialet. Det blir ett slags vertikal
integration av ett smalt vetenskapligt fält. En teknisk
forskare behöver, som sagt, ofta djupgående
kunskaper, men inom begränsade delar av ett
flertal vetenskaper. Han kan inte rimligtvis
själv arbeta igenom alla litteraturens
kunskapskällor inom alla dessa fält. Härav kommer det
sig, att tekniska forskare i regel är mycket
angelägna att dra nytta av sådan sovrande
litteraturtjänst och upplysningsverksamhet som
snabbt serverar ett urval av kunskaper med
minsta möjliga slagghalt.
I högvetenskapliga kretsar rynkar man ofta
på näsan åt sådana begrepp som
dokumentalist, kompilator, fackreferent. Det är huvud-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
