Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 25 - Den tekniska forskningens målsättning och nyttiggörande, av Edy Velander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drivs genom samarbetsorgan såsom
Jernkontorets forskningskommittéer och IVA:s
kommissioner.
I vissa fall bestäms verksamhetens målsättning
av naturtillgångar. Vår vattenkrafts kilowatt
och vårt långa lands kilometrar har givit
förutsättningarna för svenska framgångar inom
den elektriska liögspänningstekniken. Och det
är inte en tillfällighet att de båda största
statsunderstödda industriella branschinstituten
behandlar träets och malmens tillgodogörande,
inte minst inom exportindustrierna.
I andra fall är det fundamentala, inhemska
behov, som måste tillgodoses. Vårt utan
jämförelse största statliga forskningsorgan är
Försvarets Forskningsanstalt, näst efter kommer
Flygtekniska Försöksanstalten. På civila behov
siktar Textilforskningsinstitutet i Göteborg och
Konserveringsforskningsinstitutet, båda i lokal
anslutning till CTH men administrativt helt
fristående därifrån liksom
Träforskningsinstitutet och Metallografiska Institutet invid KTH
i Stockholm. I samtliga dessa fall är det frågan
om spektralband av forskningsinsatser,
skiftande uppgifter inom givna områden.
Större delen av den forskning, som utförs vid
de tekniska högskolorna faller under begreppet
spektrallinjer — differentialforskning — eller
som den ibland kallas, experimentell
dokumentation: man tar upp en detalj i det tekniska
vetandet, låter de avancerade eleverna göra
om ett publicerat experiment på sitt eget sätt
och anpassa det till svenska förutsättningar,
kontrollera publicerade sifferuppgifter ocli
bestämma nya. I många fall tillämpar man en
känd mätmetod på ett nytt område. Både på
examensarbetenas nivå och på licentiatplanet
är denna experimentella dokumentation
värdefull; den är billig och matnyttig: derivatan är
hög, och ibland växer ur examensarbetet fram
en specialitet av internationella mått.
Dess största betydelse är dock den träning
forskningsbegåvade studerande får i
forskningens filosofi och metodik. Carl Forssell har
nyligen i en temperamentsfullt skriven
utredning nyss publicerad som bilaga i en motion
till Riksdagen (nr 1959: 243 i Första
Kammaren) utförligt skildrat hur viktigt det är att
högskolefolket får tillfälle att forska och
understrukit examensarbetenas betydelse. Även
om endast några procent av civilingenjörerna
blir forskare i detta ords mera inskränkta
betydelse, måste man hålla med om att alla bör
få tillgång till den "elementära"
forskningsundervisning, som representeras av
examensarbetena. Dessa doktorsavhandlingar i
miniatyr ger dem tillfälle att pröva sig fram med
forskningsprogrammets alla huvuddelar:
problemval, litteraturstudier, teoretisk formulering
av en lösning, bekräftelse genom experiment
och studium av de praktiska svårigheterna —
och slutligen med hjälp av professorn en
preliminär ekonomisk bedömning.
Sådant relativt självständigt vetenskapligt
arbete markerar ganska klart vilka de fåtaliga
begåvningar är, som bör beredas tillfälle eller
rent av bör frestas till att bygga på sina
civilingenjörsstudier med mera specifik
forskarutbildning.
Här har vi kommit in på ett par
grundläggande moment i den högskoletekniska
forskningens nyttiggörande: utbildning och urval.
Viktigare än forsar, skog och malm är för vårt
land de begåvningar, som kan bära vår andel
i den tekniska utvecklingen. Det är i
förädlingen av denna naturtillgång, som högskolorna
har sin stora landsgagnande uppgift.
Här vill jag gärna sticka in reflexionen att
det visst inte är enbart laboratorieforskarna,
som bär denna utveckling. Jag vill dra en lans
för konstruktörer, driftingenjörer och
försäljningsingenjörer. Alla dessa kategorier är
oumbärliga för industrins framgång. Det är de, som
tjänar ihop de pengar, som ett fåtal forskare i
vita rockar gör av med när de arbetar på den
framtidsinvestering som utbyggandet av vårt
vetande utgör.
Konstruktörerna, som gör en syntes av detta
vetande och som tar ansvaret för dess
praktiska tillämpning, driftingenjörerna, som håller
hjulen igång och vakar över att samspelet
mellan maskiner och människor sköts rationellt,
och de specialutbildade affärsingenjörerna,
som analyserar kundernas behov och ser till
att detta diffusa något, som kallas teknisk
utveckling, verkligen kommer människorna till
nytta så att pengarna snabbt kan flyta tillbaka
till produktionen och stimulera forskarna till
nya insatser — alla är här lika nödvändiga.
Att sörja för en förstklassig utbildning av
dessa kategorier är högskolelärarnas höga kall.
Där gör högskolorna långt viktigare insatser i
landets liv än genom att publicera sporadiska
forskningsresultat. Det plågar mig alltid när en
högskolelärare klagar, att han på grund av vad
han kallar den "belastning", som
undervisningen pålägger honom, inte får tillräckligt med
tid för sin egen forskning. Men det är ett gott
grepp av Universitetsutredningen att införa
yrkeslärare, specialutbildade för att ta hand
om de grundläggande vetenskapliga kurserna.
Vid den rent industriella forskningen,
antingen den bedrivs i enskild regi eller kooperativt
i gemensamma institut, blir målsättningen
givetvis än mer påverkad av önskvärdheten att
snabbt få fram ekonomiska resultat för
företagen. Det finns emellertid många nyanser. I
ett industriellt branschinstitut är det enligt all
erfarenhet vanskligt att ta upp problem, som
direkt påverkar konkurrensläget deltagande
firmor emellan. Man kan däremot med
framgång angripa vad som kunde kallas
gemensamma svårigheter: säkerhetsfrågor, korrosion,
energiförluster, materialhanteringsproblem.
En annan typ är sådana gemensamma
problem, som uppkommer i umgänget med
leverantörer, som branschen anlitar för att få
råmaterial och mellanprodukter. Sådan
forskning kan omfatta kvalitetskontroll, även som
underlag för standardisering,
förpacknings-och transportteknik, metoder att skydda varan
under lagring.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 959 639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
