Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 30 - Bullerbekämpning med ljuddämpande material, av Jan Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2.
Förlustfaktorn
r]t som
funktion av
fyll-medelshalten
heterna mellan drivande eller rullande delar
och maskinen eller fordonet i övrigt, återstår i
regel endast att så mycket som möjligt hindra
ljudutstrålningen från plåtytorna. En
synnerligen effektiv åtgärd är då att belägga plåten
med ett lämpligt dämpmaterial, som väsentligt
minskar efterklangstiden.
Krav på dämpmaterial
Högpolymeriserade substanser ger god
dämpning av svängningar inom bestämda
frekvensområden. Hos sådana material förorsakar en
mekanisk belastning en fördröjd
formförändring. Dämpningsegenskaperna är i hög grad
beroende av temperaturen. Om denna ändras
kan det frekvensområde inom vilket
dämpningsfaktorn är hög förskjutas.
Då plastmaterial blir mjukare vid ökad
temperatur, ligger det nära till hands att man
ändrar halten mjukningsmedel och därmed
bestämmer dämpmaterialets sammansättning, så
att man får maximal dämpning inom önskat
frekvensområde.
Halten av fyllmedel påverkar
elasticitetsmodulen. Med tilltagande halt av fyllmedel stiger
materialets elasticitetsmodul E2 till en början,
passerar ett maximum och sjunker sedan
snabbt, fig. 1, medan förlustfaktorn rj2 minskar
med ökande halt av fyllmedel, fig. 2. För
bestämning av lämplig fyllmedelstillsats är det
nödvändigt att beakta hur produkten E2 • r]2
förhåller sig; dess maximum ligger vid en något
lägre fyllmedelshalt än elasticitetsmodulens
(fig. 1).
Man strävar sålunda efter att framställa
dämp-materialet så, att maximala förlustfaktorn
ligger inom önskat frekvensområde och att
produkten E • t) har maximalt värde.
Dessa frågor om materialets sammansättning
är av största intresse för materialfabrikanten,
men kan i regel svårligen utgöra underlag för
en bedömning av vilket material som i
realiteten är att föredra, och hur det skall användas
för att ge önskad svängningsdämpning hos en
plåtkonstruktion.
Dämpmaterialets täthet har inget inflytande
på dämpningsfaktorn. Sålunda föredrar man
givetvis ett mindre tätt material framför ett
mera tätt, om de övriga egenskaperna —
elasticitetsmodul och förlustfaktor —
överensstämmer. Samma dämpning erhålles härvid till
priset av en lägre tillsatsvikt vid en given
skikttjocklek eller omvänt — tjockare skikt kan
påläggas om en viss tillsatsvikt är given, med
bättre dämpning som resultat.
Synnerligen viktig vid praktisk tillämpning
är vetskapen om hur dämpningsfaktorn
påverkas av förhållandet mellan dämpmaterialets
skikttjocklek d2 och plåttjockleken d^ Vid
förhållandevis tunna skikt stiger
dämpningsfaktorn r) ungefär kvadratiskt med detta
förhållande och närmar sig vid tilltagande djd1 ett
gränsvärde som vid ytterligare ökning av
djdj ej överskrides. Detta övre gränsvärde
bestämmes av dämpmaterialets egen
dämpningsfaktor, fig. 3 och 4. I båda figurerna
har de teoretiska kurvorna jämförts med
uppmätta punktvärden och överensstämmelsen
mellan teori och praktik är god.
I praktiken nöjer man sig i regel med mindre
skikttjocklekar än vad som erfordras för att
man skall nå maximal dämpningsfaktor. Det
har visat sig praktiskt lämpligt att i allmänhet
stanna vid en skikttjocklek som motsvarar
dubbla plåttjockleken (vid användning av
goda dämpmaterial), medan en skikttjocklek
större än sex gånger plåttjockleken krävs för
maximal dämpning.
Man jämför ofta olika dämpmaterial vid lika
hållande mellan det pålagda materialets
massa m2 och plåtens massa m1 per ytenhet och
gör i regel denna jämförelse vid ett förhållande
0,20.
Utöver goda akustiska egenskaper krävs av
ett gott dämpmaterial även goda tekniska
egenskaper. Härtill hör i första hand god vidhäft-
Fig. 3. Förlust faktorn r] vid 200 Hz och 20°C;
kurva 1: EJE\ = 5,5 ■ 10yt = 0,28; kurva 2:
EJE\ = 7,5 ■ 10 s, rj = 0,25; kurva 3: EJEt =
— 9,5 ■ 10’3, rj = 0,22; Et är dämpmaterialets och
Ej plåtens elasticitetsmodul, rjt är förlustfaktorn för
dämpmaterialet, jx är förhållandet mellan
dämpmaterialets massa mt och plåtens massa m, och dt
är dämpmaterialets skikttjocklek och d,
plåttjockleken.
TEKNISK TIDSKRIFT 748 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
