Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 30 - Bullerbekämpning med ljuddämpande material, av Jan Bäckström - Rysk elektronik visad i New York, av GAH - Sveriges försörjning med svavel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6. Vägg mellan förarrum och motorrum pä det
tyska dieselloket V 60.
påläggas med vanlig sprutmålningsutrustning
(sprutpistolen bör ha större munstycksarea än
för färg).
Litteratur
1. Oberst, H & Frankenfeld, K: über die Dåmpfung der
Biegeschwingungen dünner Bleche durch festha[tende Beläge 1.
Akustische Beihefte 2 (1952) h. 4 s. 181—194.
2. Oberst, H, Becker, G W & Frankenfeld K: über die
Dämpfung der Biegeschwingungen dünner Bleche durch
fest-haftende Bcläge 2. Acoustica 4 (1954) s. 433-^44.
3. Oberst, H: Akustik und Kunststoffe. Kunststoffe 43 (1953)
h. 11 s. 446—454.
4. Oberst, H: Geräuschminderung durch Entdröhnungsmittel.
ATZ 57 (1955) h. 1 s. 7—12.
5. Stankiewicz, A: Geräuschverminderung bei
Blechkonstruk-tionen. Mitteilung der Forschungsgesellschaft
Blechverar-beitung 1956 s. 159.
6. Kurz, K: Verminderung d. Schallabstrahlung von
Blech-konstruktionen durch dåmpfende Beläge. Industrie-Anzeiger
76 (195b) nr 101 s. 30—31.
Rysk elektronik visad i New York. Som ett led
i det kulturella samarbetet USA och Sovjet har
sommaren 1959 ordnats två utställningar, en av
amerikanska produkter i Moskva och en av ryska
tekniska och vetenskapliga produkter i New York.
De elektroniska utrustningar som visas i New
York är av god kvalitet och anses väl kunna möta
amerikanska specifikationer för t.ex. militära
leveranser. De synes vara konstruerade med stor
hänsyn till tillförlitlighet och underlättat underhåll.
Modulbyggnad förekommer i stor utsträckning och
transistorer används förvånande mycket, ofta
tillsammans med elektronrör i samma apparat. Tryckta
kretsar och tryckt ledningsdragning används dock
mindre och miniatvriseringen är ej särskilt
utpräglad. Transistorer synes huvudsakligen användas för
att spara energi och ej för att spara utrymme och
vikt. Man finner föga av avancerad kretsteknik, och
flera elektronrör eller transistorer används på
ställen där man i USA skulle nöja sig med ett rör eller
en transistor.
För TV finns nu i Sovjet 65 stationer som sänder
på tolv kanaler. Moskva har tre, varav en för färg.
Industri-TV liksom undervattens-TV är väl
utvecklad, den förra utnyttjar entums vidikoner den
senare ortikoner. TV-mottagare har 14, 17 och 21
tums rektangulära bildrör med 110° bildvinkel. En
mottagare för 10 tums bildrör har 30 transistorer
och drar 13 W från ett 12 V batteri. Den väger 15
kg och tar program på de tre lägsta
frekvenskanalerna.
Radioapparaterna är utrustade för lång-,
mellan-och kortvåg samt FM. I högre prislägen har de 12
rör, utrustning för avståndsmanövrering och
separata högtalare för diskant och bas. Små bärbara
typer har åtta transistorer och en modell drivs av
solbatterier.
Intresset för stereofonisk ljudåtergivning är stort,
dock finns ännu endast bandinspelningar
tillgängliga. Försök av samma slag som i Sverige med
radiosändningar av stereofoniskt ljus på FM och AM
liar utförts.
Av automatiska räknemaskiner visades sju
analogimaskiner. En av dessa hade 24 förstärkare,
arbetande med en noggrannhet av ca 1 % och
innehållande 300—400 aktiva element. Varje förstärkare
har två kanaler, en för ca 100 Hz och en för 3 Hz
och lägre. Sex icke linjära enheter ingår i
räknemaskinen. Bland övrig utrustning märks en tjugo
linjers transistoriserad koordinatväljarväxel med ca
400 transistorer och 300 dioder. Den kan koppla två
förbindelser samtidigt.
Krafttransistorer finns för upp till 100 W vid
ljudfrekvenser. Vissa typer kan ge 5 W upp till
20 MHz. För övrigt har utvecklats
högfrekvens-transistorer av germanium för upp till 400 MHz
och av kisel för 60 MHz. I transistoriserade
experimentförstärkare har man nått 1 000 MHz
(Electronics 24 juli 1959 s. 37). G AH
Sveriges försörjning med svavel. Under 1957
förbrukade den svenska industrin 338 000 t svavel i
olika former. Ungefär två tredjedelar av detta
svavel kom från inhemska källor och en tredjedel
importerades. Svavel i kis utgjorde 66 °/o, elementärt
svavel 30 °/o, och 4 °/o erhölls genom framställning
av svavelsyra ur rökgaser från koppartillverkningen
i Rönnskär.
Bolidenbolaget täcker nära hälften (49 °/o) av
Sveriges svavelbehov. Det levererade 1957 ca 300 000 t
svavelkis, motsvarande ca 150 000 t svavel, och ca
36 000 t svavelsyra, motsvarande 12 000 t svavel.
Svavelkis erhölls även från Stora Kopparbergs gruva
i Falun, och produktionen där motsvarade 1957 ca
25 000 t svavel.
Importen var samma år 47 000 t svavel och
utgjordes nästan helt och hållet av kopparhaltig
svavelkis från Norge. Den går till
Reymersholmsbola-gets anläggningar för framställning av svavelsyra
och koppar i Hälsingborg och Oskarshamn. Behovet
av elementärt svavel täcktes till en mindre del av
Skifferoljebolaget i Kvarntorp som 1957
producerade ca 34 000 t. Omkring 69 000 t elementärt svavel
importerades huvudsakligen från Norge och USA.
Sulfitfabrikerna förbrukar 56 °/o av svavlet, medan
20 »/o går till svavelsyra för
superfosfatframställ-ning; svavelsyraindustrin konsumerar ca 21 °/o. Den
övriga industrin tar bara 3 °/o av svavlet,
huvudsakligen för framställning av kolsvavla vid
Elektrokemiska AB i Bohus.
Sulfitfabrikerna erhåller 56 °/o av sitt svavel ur
svavelkis och 44 °/o ur elementärt svavel.
Fabrikerna längs ostkusten utnyttjar nästan uteslutande kis
vilket är naturligt, då de ur fraktsynpunkt ligger
gynnsamt till för leveranser från Boliden och Stora
Kopparberg. För sulfitfabriker inne i landet är det
lämpligare att man tar svavel från Kvarntorp och
Norge.
Superfosfatfabrikerna och normalt också
svavelsyrafabrikerna använder uteslutande svavelkis. Detta
gäller sålunda för superfosfatfabrikerna i
Norrköping, Gäddviken och Landskrona samt
svavelsyrafabrikerna i Hälsingborg, Oskarshamn, Falun och
Skutskär. Svavelsyrafabriken i Uddevalla har tidvis
använt elementärt svavel (föredrag av o Herneryd
i Boliden den 14 oktober 1958). SHI
TEKNISK TIDSKRIFT 750 7 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
