Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 32 - Transistorer — elektronrör, av Bengt Jiewertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. Maximal förlusteffekt för en hypotetisk
effekttransistor som funktion av omgivningens
temperatur för olika värden på den termiska resistansen
hos värmesänkan och en inre termisk resistans hos
transistorn på 2 °CIW.
jära området, erbjuder härigenom större
svårigheter om förstärkaren har transistorer än
om den har elektronrör.
I omkopplingskretsar, där man endast
utnyttjar transistorns till- och från-tillstånd, kan
transistorns starka temperaturberoende
elimineras. Genom användning av en
reverserings-spänning dimensionerar man transistorkretsen
så, att den alltid är strypt för högsta
förekommande läckström. På liknande sätt
dimensioneras kretsen så, att den är till för lägsta
förekommande strömförstärkning. Tack vare
lämplig dimensionering kan en transistorkrets då
arbeta funktionssäkert över ett stort
temperaturområde, för germanium ca 100°C och för
kisel ca 200°C. Transistorn har också fått stor
användning i kretsar för siffermaskinssystem.
Nu finns mer än tiotalet firmor, som har
utvecklat och säljer helt transistorerade
siffer-maskiner.
Fig. 5. Andel kvarvarande funktionsdugliga
elektronrör som funktion av tiden vid prov i
kontinuerlig drift.
Brusegenskaper
Då man jämför brusegenskaperna hos rör och
transistorer, måste man ta hänsyn till dels
generatorns impedans Z?s, dels arbetsfrekvensen3.
För en förstärkare, arbetande under och vid
lägre delen av det tonfrekventa området samt
driven från en generator med liten impedans,
ger en transistorkrets en mindre ekvivalent
brusresistans (102 ohm) än en rörkrets (105
ohm). Ytterligare en fördel med att här
använda transistorer är att dessa är mycket litet
känsliga för mikrofoni. För ökande frekvenser
bibehåller transistorn sin låga brusresistans
upp till gränsfrekvensen och är därför vid små
generatorimpedanser ur brussynpunkt
approximativt likvärdig med elektronrör.
För stora generatorimpedanser är röret
överlägset transistorn över hela frekvensområdet.
Detta beror på att den ekvivalenta
brusresi-stansen hos ett rör är relativt oberoende av Es,
medan den för en transistor ökar med i?/ (för
stora Rs)-
Strömförbrukning, vikt, volym m.m.
Transistorn är till sin effektverkningsgrad
klart överlägsen röret. Detta gäller speciellt vid
låga effektnivåer, där glödeffekten dominerar
rörets tillförda effekt. Av denna orsak samt på
grund av liten vikt och volym är transistorn
mycket lämpad för användning i mobila
apparater och där utrymmet är begränsat.
Transistorn är också lättare att bygga in damm- och
fuktsäkert än ett rör. För stationära apparater
är dock ej de nämnda egenskaperna
tillräckliga motiveringar för användning av
transistorer i stället för elektronrör.
Transistorn har större tålighet mot stötar och
vibrationer än elektronröret. I militära
provnormer för transistorer (USA) specificeras
t.ex., att de skall tåla en stöt med ø-talet 500
under 1 ms och en acceleration med g-talet 20 000
under 1 min samt vibrationer inom
frekvensområdet 40—100 Hz under 32 h och ø-talet 10.
Långlivsrör skall som jämförelse tåla 25 Hz
under 100 h vid ett g-tal av 2,5. Om vibrationer
förekommer i ett rörsystem, måste ju också
hänsyn tas till risken för att mikrofoni alstrar
distorsion eller falska signaler. Vid
apparatkonstruktioner med transistorer kan man i
normala tillämpningar helt bortse från denna
felorsak.
Livslängd
För elektronrör i olika utföranden har det
gjorts en hel del mätningar över livslängden4,
både av fabrikanter och av användare, speciellt
militära sådana, fig. 5. Proven visar, att av
kommersiella standardrör 90 % återstår efter
ca 1000 h. Av förbättrade rör eller
funktions-säkra rör återstår 90 % efter ca 2000 h, medan
motsvarande andel funktionsdugliga
långlivsrör finns kvar efter ca 20 000 h. Detta gäller för
normala driftförhållanden; överskrids fabri-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 7 97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
