Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 32 - Färgseende och färgfotografi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färger skall framträda i bilden. Skillnaden kan
i vissa fall vara mycket liten. Man kan t.ex.
använda ljus med våglängden 579 m^. för
kortvågsbilden och med 599 mjx för långvågsbilden.
Båda våglängderna ligger inom spektrets gula
del.
Resultaten kan sammanfattas i ett diagram,
visande vilka färger som inte framträder vid
kombination av olika våglängder (fig. 1), eller
i ett schema (fig. 2), visande den roll ljus av
olika våglängder kan spela vid projektion av
bilder i alla färger.
Ljus av vissa våglängder kan användas för
såväl lång- som kortvågsbilden. I två
betrakt-ningsapparater (fig 3) erhålls t.ex. bilder i
alla färger, om antingen lång- eller
kortvågs-diapositivet belyses med en natriumlampa
(ljusets våglängd 589 mu). I förra fallet används
då grönt ljus för kortvågsbilden och i senare
fallet rött ljus för långvågsbilden. Man kan
iaktta båda färgbilderna samtidigt, och de ger
då samma intryck av färg trots att de består
av ljus med olika våglängder.
I stället för att i första fallet sätta grönfiltret
framför kortvågsdiapositivet kan man hålla det
framför ögat. Betraktar man omgivningen
genom det, blir röda föremål svarta och övriga
färger grönaktiga. Ser man i stället på bilden
i betraktningsapparaten, syns denna i sin fulla
färgskala (inklusive rött) därför att filtret
släpper igenom både natriumljuset och grönt ljus.
Vid användning av två projektorer kan
förhållandet mellan ljusintensiteterna från de
båda diapositiven lätt varieras. Härvid ändras
bildens färger inte eller bara obetydligt vid
stor variation av intensitetsförhållandet. Den
tillåtliga ändringen av detta beror på de vid
projektionen använda ljussorterna och är olika
för olika färger.
För att färgerna skall framträda fordras
tydligen den variation i ljustäthetsförhållandet
som diapositiven ger, medan förhållandet
mellan ljuskällornas intensiteter har relativt liten
betydelse. Färgintrycket beror alltså på
förhållandet mellan de båda signalernas relativa
ljustäthet, angiven t.ex. i procent av den största
förekommande.
I ett diagram ined de relativa ljustätheterna
som koordinater kan man därför med punkter
ånge ljustäthetsförhållandena för olika färger.
Detta diagram (fig. 4) gäller för
ljuskombinationer som ger bilder i alla färger. På en 45°
linje ligger punkter som representerar neutrala
färger (vitt och grått); ovanför den faller
punkter, representerande varma färger, och
under den punkter för de kalla färgerna.
För att en bild i alla färger skall erhållas är
det emellertid inte tillräckligt att
ljusblandningarna i bilden motsvaras av punkter i
diagrammet, fig. 4, som är fördelade över en
relativt stor yta. Dessutom fordras att punkterna
ligger oregelbundet. Ersätter man nämligen
långvågsdiapositivet med en horisontell gråkil
och kortvågsdiapositivet med en vertikal, får
man en bild vars ljustäthetsförhållande varierar
regelbundet. Används rött och vitt ljus vid pro-
Fig. 2. Färgat ljus användbarhet för projektion av lång- och kortvåg
s-diapositiven; a endast för kortvågsbilden, b både för lång- och
kortvågsbilden (b, för kortvågsbilden i kombination med ljus av större våglängd,
bi för långvågsbilden i kombination med ljus av mindre våglängd), c
endast för långvågsbilden, O ögats jämviktspunkt.
jektionen syns inga andra färger än skärt, dvs.
man får det resultat som Newtons teori
förutsäger.
Färgseendets mekanism
Projicerar man långvågsbilden med rött ljus
och kortvågsbilden med vitt och undersöker
den erhållna färgbilden med ett spektroskop,
finner man överallt ljus av alla våglängder;
bara variationer i ljusets rödhalt kan
konstateras. Det som ögat uppfattar som t.ex. gult,
orange, grönt, blått och vitt ljus är alltså
enligt spektrografen bara rödaktigt och skärt ljus
i olika nyanser.
Detta betyder uppenbarligen att människans
färgseende inte står i någon bestämd relation
till det mottagna ljusets våglängd. Youngs 1801
framlagda teori att ögat har tre typer av
recep-torer som reagerar för de tre grundfärgerna
(rött, grönt och blått) är ohållbar, och
färgseendets mekanism är tydligen ännu ej utredd.
Om ögat uppfattar färg genom jämförelse av
ljus med kort och lång våglängd, bör ljus av en
viss våglängd utgöra en jämviktspunkt så att
ljus med våglängder över denna uppfattas som
långvågigt och ljus med våglängder under den
fungerar som kortvågigt. Experiment med ett
stort antal personer har visat att
jämviktspunkten ligger vid 588 m^i (O i fig. 2).
Om ljus av denna våglängd används för det
ena diapositivet och vitt ljus för det andra, blir
bilden praktiskt taget färglös. Belyses det ena
diapositivet med vitt ljus, skall detta användas
för långvågsbilden, om det andra ljuset har en
våglängd under 588 mu, och för
kortvågsbilden, om det andra ljusets våglängd överstiger
588 m^i.
Fig. 3.
Betrakt-ningsapparater
med
natrium-lampa; k
kort-vågsdiapositiv, l [-långvågsdiaposi-tiv,-]
{+långvågsdiaposi-
tiv,+} g grönt
filter, t rött filter.
808 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
