Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 33 - Plastbelagda papper, av Gunnar Wessman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattenabsorption uppvisar t.ex. polyetylen och
blandpolvmerisat med polyvinvlidenklorid,
vanligen kallade saran, medan däremot
exempelvis polyamider har hög vattenabsorption.
Vattenångpermeabiliteten uttrycks i g/nr dygn
vid t.ex. en fuktighetsdifferens av 65 % och en
temperatur av 20° C. Av de vanligen använda
plasterna får man bästa resultatet med saran.
För många fall räcker dock det skydd man
får med polyeten.
Parallellt med en god vattenångtäthet fordras
ofta viss fett- och oljetäthet. Fett och olja kan
angripa en plastbeläggning. Vid längre tids
inverkan av fett sväller t.ex. polyeten, vilket
leder till fettgenomgång. Från beläggningar, som
innehåller mjukningsmedel, kan detta vid
kontakt med fett vandra till förpackningens
innehåll. Härvid blir plastskiktet sprött, och
innehållet kan skadas. Av de plaster, som används
för pappersbeläggning, ger speciellt saran ett
mycket bra skydd mot fett och olja. Frånvaron
av porer i bestrvkningsskiktet är av ännu större
betydelse för fett- och oljetätheten än för
vattenångpermeabiliteten.
Den pålagda plastmängden är alltså av
relativt liten betydelse för kvaliteten men
naturligtvis av stor betydelse för priset. Viktigare är
valet av plast och utförandet av beläggningen.
För att med säkerhet kunna avgöra om ett
förpackningsmaterial ger fullgott skydd för en
viss vara bör helst lagringsprov göras. Härvid
har man god användning för klimatskåp.
Framförallt feta produkter skadas lätt av
ultraviolett ljus, dvs. ljus med en våglängd
under 3 800 Å. Väljes en 0,040 mm tjock folie,
absorberar PVC- och saranfolier större delen
av de kortvågiga strålarna. Vid 3 000 Å släpper
de igenom ca 30 %, medan polyamider och
polyeten släpper igenom 70 resp. 85 °/o ljus
av denna våglängd. Även ur gas- och
aromsynpunkt uppvisar saran de lägsta
permeabilitets-värdena, medan speciellt polyeten har mycket
höga värden.
I detta sammanhang måste dock påpekas, att
ett förpackningsmaterial inte alltid är bättre
och mera lämpligt ju effektivare det är som
barriär, dvs. ju tätare det är. Ibland fordras
nämligen en viss avvägd gas- eller
vattenång-permeabilitet i stället för absolut täthet och i
andra fall en genomgång i olika hög grad för
olika gaser i en blandning.
Vid tillverkning av exempelvis påsar utnyttjar
man plasternas värmeförseglingsegenskaper.
Väljes rätta förseglingsbetingelser, är fogen som
regel starkare än själva papperet och vidare lika
tät som det belagda papperet.
Vinylpolymerisa-ten är ur förseglingssynpunkt något
gynnsammare än polyeten, då dettas lägre
smältvisko-sitet vid förseglingstemperaturen gör, att det
lättare tränger in i papperet.
Beläggningsmetoder
De plasttyper, som används för tillverkning av
plastbelagda papper, föreligger vanligen som
smältor, läcker, dispersioner, pulver eller gra-
nulat. Smältor appliceras som regel med valsar.
Läcker på plastbas var tidigare mycket
vanliga, men har till stor del ersatts av
dispersioner. För läcker och dispersioner kommer
huvudsakligen valsbeläggning i fråga och i
mindre omfattning gjutning. Utgår man
slutligen från termoplaster i fast form används
antingen strängsprutning eller pulver-
alternativt kalanderbeläggning.
Beläggningsmetoderna kan alltså grupperas i
valspåläggning, strängpressning, gjutning,
pulverbeläggning och kalanderbeläggning.
Valsbeläggning
Den enklaste beläggningsutrustningen består
av en vals, som överför beläggningsmediet från
en behållare till en pappersbana, som passerar
(fig. 1). Helt naturligt är i detta fall den
pålagda mängden svår att kontrollera, och vidare
kan endast mycket tunna lösningar användas.
Metodiken kan dock något förbättras med
enkla medel. Över mottrycksvalsar, två eller
flera valsar, som reglerar den pålagda
mängden, är man snart framme vid en
fyrvalspå-läggning (fig. 2), där man kombinerat dessa
två hjälpmedel. För att minska
luftinblandningen vid högre hastigheter i behållaren, har
man dessutom infört en överföringsvals. Med
denna senare metod kan man påföra
plastmängder relativt jämnt från mindre än 0,025
mm till 0,5 mm tjocklek. För ett stort antal
beläggningsmedel kan beläggningshastigheten
uppgå till närmare 200 m/min.
Även en gravyrvals i kombination med en
bladscliaber kan användas för beläggning. Vare
sig den tjänstgör som upptagningsvals eller
överföringsvals erhåller man en mycket välde-
Fig. 2.
Fyrvals-påläggning.
Fig. 3.
Principskiss för
valsbe-strykning i
kombination med
luftschaber.
832 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
