Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 34 - Industriell formgivning, av Rune G Monö och Hugo Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell formgivning
Ingenjörerna Rune G Monö och Hugo Lindström, Stockholm
745/749
av konstruktören. Formen är som helhet intimt
förknippad med produktens konstruktion och
funktion, men i detaljerna kan ofta
formproblemen lösas med förenklingar, t.ex. kåpor, som
täcker stora delar av mekanismen. En
formgivare kan utforma dessa utan att han därför
behöver behärska varje detalj i den innanför
liggande mekanismen.
Han måste dock kunna tekniskt och
formmässigt bedöma kåpans relation till den inre
funktionen, och han måste också kunna bedöma
dess material och metoderna för dess
tillverkning. Ytterligare krav är: förståelse för hur
maskinen i helhet arbetar och hur dess
funktion skall adekvat kunna uttryckas i formen.
Formgivaren samordnar de formmässiga
kraven med teknikerns krav. Ej sällan fordras
även av honom att han skall välja mellan
alternativa konstruktiva lösningar på grundval av
deras relation till formen. Generellt måste
sägas, att ett arbete som detta kan lyckas enbart
när det råder ett intimt samarbete och gott
förhållande mellan konstruktör och formgivare.
För en komplicerad och avancerad
konstruktion och funktion, t.ex. för en datamaskin, blir
formgivarens uppgift att utforma ett
skyddande hölje och avpassa dettas form till
konstruktion och tillverkning. I princip har
formgivaren inga möjligheter att påverka
konstruktion eller material.
Går man vidare till en produkt med såväl
praktisk som dekorativ funktion, t.ex.
möbeltyg för restauranger, hotell och båtar,
behärskar formgivaren i allmänhet även den
tekniska, dvs. den konstruktiva sidan av arbetet i
detalj. Han är dock i tämligen hög grad
begränsad i sina variationsmöjligheter genom
material, tillverkningsmetoder, krav på
hållfasthet, ljusäkthet etc. På samma sätt som fallet
är i de föregående exemplen uttrycker hans
produkter först och främst sin egen funktion
och ej formgivarens-konstnärens personlighet.
Detta gäller även om man, såväl hos
möbeltyget som verktygsmaskinen, ofta kan spåra ett
personligt skapande.
För en produkt med dekorativ funktion, t.ex.
ett smycke, är kravet, att den som skapar for-
Fig. 1. Kortskrin — exempel på samarbete mellan olika formgivare.
Stig Lindberg gjorde korten, Hugo Lindström och Folke Ar ström
skrinet, som tillverkas av Skånska Åttikfabriken AB, Perstorp, i
akrgl-nitrilstyrenplast för AB J O Öberg & Son, Eskilstuna.
Genom sin snabba utveckling och anknytningen
till en mångfald typer av produkter och
industrier ger den verksamhet som kallas
industriell formgivning ("industrial design") lätt
intrycket av att ge stor plats för subjektivt
tyckande och personliga spekulationer. För att
söka klarlägga vad en formgivare är och gör,
kan man därför lämpligen utgå från några
exempel på olika slag av formgivning.
Som exempel på en enkel produkt med
mekanisk funktion, som tillverkas i stora serier, kan
väljas en brevvåg. Vågens form är i högsta grad
beroende av konstruktion ocli material.
Konstruktionens art förutsätter i princip ej någon
avancerad specialkunskap. I ett fall som detta
sammansmälter konstruktionsarbete och
ut-formningsarbete till en enhet. Det ena kan ej
lösslitas från det andra, och båda blir naturligt
formgivarens uppgift.
En komplicerad verktygsmaskin däremot
förutsätter specialkunskap och gedigen erfarenhet
Rune G Monö
Ilugo Lindström
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 7 53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
