Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 35 - Elektronisk distansmätning inom geodesin, av Erik Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Mätning
med Shoran; då
flygplanet
närmar sig
mät-sträckan registreras avtagande avstånd R
och D till
markstationerna.
Elektronisk distansmätning
inom geodesin
Observator Erik Bergstrand, Stockholm
621.396.969.11 : 526.092
som de, som flygplanet skickar ut, men på
våglängden 1,0 m. Pulserna från flygplanet
förstärks i markstationens mottagare och utlöser
sedan den lokala pulssändningen med en
förhöjning av 1 ^is. Markstationernas pulser
mottas i flygplanet och tiden mellan utsänd och
mottagen puls registreras. Ur pulsernas
gångtid får man avståndet, då hastigheten är känd.
För tidsregistreringen använder man
katodstråloscillogram Var tredje sekund fotograferas
katodstrålrörets skärm tillsammans med en
höjdmätare och en klocka. Ur den stora
mängden avståndsvärden får man fram ett minsta
värde, som gäller då flygplanet passerat över
sammanbindningslinjen mellan markstationen,
fig. 2.
Avståndsregistreringen måste minskas med ett
avstånd, som svarar mot den tid det tar för
markstationerna att sända svarpuls. Detta
avstånd bestäms då och då såsom en konstant
för varje station. Bestämningen sker rent
empiriskt. På en prärie i Kanada lade man ut
en kalibreringsbas på 15 km och med 100
markerade mellanpunkter. Markstationen
placerades i ena ändan, och en station motsvarande
flygstationen flyttades med lastbil efter linjen.
Ur de kända avstånden och motsvarande
registreringar fick man markstationens
utlösningsfördröjning.
Längs marken försvagas radiovågor snabbt,
och signalerna blev knappt registrerbara på
15 km avstånd. Därigenom fick man också
upplysning om liur signalstyrkan inverkar på den
registrerade tiden. Däri ligger nämligen den
största felkällan. Felet uppkommer därigenom,
att den utsända pulsen har en viss
insvängningstid. Är den till markstationen
inkommande pulsen stark, sätts utlösningsmekanismen i
gång omedelbart vid pulsens början, är den
svag startar utlösningsförloppet senare och det
registrerade avståndet blir för stort. Detta
upptäcktes ej i början genom att felet
kompenserades på grund av att man räknade med ett
äldre, 17 km/s för lågt värde på
ljushastigheten; detta dolde ökningen, då avstånden växte
och signalstyrkan avtog. Om signalerna blev
svaga av andra orsaker än enbart avståndet
Inom den praktiska geodetiska mättekniken
har på de två senaste årtiondena framkommit
längdmätningsinstrument, innehållande
radiorör eller elektriska kretsar. De kallas med ett
gemensamt namn elektroniska
avståndsinstrument. En annan mer väsentlig gemensam
egenskap hos dessa är, att man bestämmer
avståndet genom att mäta den tid det tar för en
elektromagnetisk våg att tillryggalägga den
sökta sträckan. Som bärare av impulsen har
man utnyttjat radiovågor med våglängder på
1—10 dm samt synligt ljus, med våglängder
omkring 0,5 [x.
Shoran och Hiran
Det i princip enklaste och också tidigaste
systemet är Shoran (Tekn. T. 1946 s. 746), byggt
på det under kriget utvecklade radarsystemet
för positionsbestämning av flygplan. Tre
radiostationer används för mätningen, två på
marken och en i ett flygplan.
Markstationerna är placerade i vardera ändan
av den sträcka, fig. 1, som skall
avståndsbestämmas. Flygplanet passerar mellan eller
eventuellt utanför markstationerna.
Flygsändaren anger 20 pulser per sekund. Varje puls
varar några tiondelar av en mikrosekund.
Genom att sändaren är i gång under så korta
ögonblick kan man belasta sändaren med
mycket stor effekt och uppnå stor räckvidd utan
att ledningar och rör hinner bli överhettade
och förstörda. Varannan puls sänds på 1,2 m
och varannan på 1,3 ni våglängd. Den ena av
markstationerna har mottagaren avstämd för
1,2 m och den andra för 1,3 m våglängd.
Markstationernas sändare står ständigt
beredda att sända en puls av samma karaktär
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
