Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Speciella halvledarkomponenter, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Speciella
halvledar-komponenter
621.382
Under senare år har framkommit en rad av
speciella, passiva och aktiva, icke linjära
komponenter för såväl tele- som kraftteknik. De
utnyttjar som regel halvledarmaterial och har
fått en mycket stor användning icke minst
inom reglerings- och datamaskintekniken.
Termistor
Ett motståndselement, vars resistans enbart är
en funktion av temperaturen, kallas termistor.
Dess användningsmöjligheter baserar sig på
resistansens osedvanligt höga
temperaturkoefficient i kombination med stor valfrihet
beträffande resistans och utförandeform. Resistansen
är en exponentialfunktion av temperaturen.
Temperaturkoefficienten är negativ och dess
värde avtar med stigande temperatur, fig. 1.
Termistorn användes mest som givare vid
mätning och reglering av temperatur, fig. 2.
Den kommer särskilt väl till sin rätt vid
mätning av små temperaturintervall, vid stora
mätavstånd och vid krav på små, robusta givare.
Bland övriga tillämpningar kan nämnas
tem-peraturkompensering av mätinstrument och
transistorkretsar, automatisk förstärknings-
Sammandrag av föredrag av E Björck vid STF:s kurs
"Industriell elektronik" den 16—29 mars 1959.
Fig. 2. Temperaturmätning med termistor i
brygg-koppling.
Fig. 1.
Resistansens temperatur-beroende i en
termistor.
reglering, reläfördröjning samt begränsning av
inkopplingsströmmar.
De flesta termistorerna tillverkas i form av
brickor, stavar eller små pärlor, fig. 3, de
senare vanligen inkapslade i skyddshöljen av
glas. En speciell utföringsform, där själva
ter-mistorelementet omges av en lindning
("hea-ter"), går under benämningen "indirekt
termistor".
Termistorresistansen anges vid en viss
referenstemperatur, t.ex. 25°C. Totalt omspänner
de olika typerna ett resistansintervall vid
denna temperatur (i?tJ) från några till flera
miljoner ohm. Normala toleranser på önskat /?« är
±10 % och ±20 %. Resistansens
temperaturkoefficient brukar ligga i intervallet 2—5 %
per °C vid rumstemperatur.
Effektkänsligheten anger termistorns
temperaturstegring i °C för en pålagd mäteffekt av
1 mW. Den varierar starkt med omgivningen
(luft, vätska, monteringsunderlag, etc.) i
extremfall med en faktor 40 för en och samma
termistor. En mycket liten pärltermistor kan
ha en effektkänslighet större än 10°C/mW, en
stor bricktermistor ett värde understigande
0,01°C/mW. Den högsta arbetstemperaturen
brukar alltefter typen ligga i intervallet 100°—
300°C, men det finns även enheter som går
högre. Den övre gränsen betingas i allmänhet
av kraven på stabila data. Termistorernas
långtidsstabilitet, som förutom på temperaturen
även beror på elementets inkapsling, kan
omkring rumstemperatur vara fullt likvärdig med
ordinära termoelement av platinatyp.
Varistor
Med en varistor menar man allmänt ett
motstånd med spänningsberoende resistans. I
praktiken avser man med en varistor ett don
där en resistans spänningsberoende utnyttjas
för begränsning av överspänningar, för
spänningsreglering etc. Två huvudtyper kan
särskiljas, nämligen de symmetriska
kiselkarbid-motstånden och de osymmetriska varistorerna
av diodtyp med zener- eller lavindioderna som
främsta representanter.
Kiselkarbidmotståndet är som nämnts
symmetriskt, dvs. oberoende av spänningens
polaritet. Det användes som kontaktskydd
(gnist-släckningsmotstånd) vid brytning av induktiv
last. Kiselkarbidmotstånden tillverkas i form
av sintrade tabletter eller brickor, fig. 4. De
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
