Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Speciella halvledarkomponenter, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anslutes genom fjäderkontakter mot de
sprut-metalliserade kontaktytorna eller genom
på-lödda tilledningar. Normala driftspänningar
omspänner intervallet 24—110 V, medan
spänningsexponenten, dvs. förhållandet mellan
va-ristorns statiska och dynamiska resistans,
brukar ligga mellan 4 och 5.
Belastningen begränsas av den maximalt
till-låtna drifttemperaturen, som ligger omkring
100°C. Resistansens temperaturkoefficient, som
är negativ, uppgår till ca —0,15 % per °C mätt
vid konstant ström eller ca —0,6 % per °C vid
konstant spänning. Särskild inkapsling fordras
inte, då motstånden används i torr luft. I
fuktig omgivning däremot (relativ fuktighet större
än 50 %) är en högvärdig skyddslackering att
rekommendera.
Zener-dioden är en legerad kiseldiod som har
mycket hög resistans i spärriktningen, fig. 5,
intill en viss kritisk spänning,
zener-spänning-en, där genomslag sker och diodens inre
motstånd blir mycket lågt. Strömmen genom
dioden stiger då hastigt, och spänningen över den
förblir konstant inom ett mycket stort
strömområde. Det normala arbetsområdet för denna
typ av diod ligger således vid
zener-spänning-en. Spridningen i karakteristiska data mellan
enskilda zener-dioder av samma typ och
fabrikat är i allmänhet ganska stor.
Ett typiskt användningsområde för
zener-dioden är spänningsreglering, fig. 6, emedan
dioden, då den arbetar i genomslagsområdet, ju
har praktiskt taget samma karakteristik som
ett spänningsstabilisatorrör. Samma koppling
kan man även använda för att få en
referensspänning. Dimensioneringen påverkas då av
spänningens såväl ström- som
temperaturberoende. Man balanserar som regel kretsen så,
att maximalt förekommande ändringar i ström
och temperatur skall ge samma ändring i
spänningen. Dessa synpunkter avgör ofta hur
många dioder som bör seriekopplas för att
man skall uppnå önskad referensspänning.
Zener-dioden kan användas som
katodmot-stånd i elektronrörskopplingar, fig. 7.
Katod-förspänningen i denna koppling blir då
zener-spänningen. En förstärkare enligt denna
kopp-lig behöver ingen katodkondensator, och dess
undre gränsfrekvens blir noll.
De flesta i marknaden tillgängliga typerna är
kiseldioder med zener-spänningar inom
området 4—25 V och avsedda för belastningar på
0,1—10 W, fig. 8. För övrigt är gränsen mellan
en zener-diod och en "vanlig" diod helt
godtycklig, och ingenting hindrar därför att man
använder vilken diod som helst med lämplig
karaktäristik (låg läckström upp till
lavinspänningen) som zener-diod.
Den dynamiska resistansen inom
zener-områ-det är lägst vid den högsta tillåtna strömmen.
Den beror även av zener-spänningens storlek
och har ett minimum omkring 7 V.
Zener-spänningens temperaturkoefficient passerar noll
mellan 5 och 6 V och är positiv vid högre och
negativ vid lägre spänningar. Det bör påpekas
att man kan erhålla en varistor för spänningar
Fig. 3. Termistorer.
Fig. A. Kiselkarbidvaristorer.
omkring 1 V genom att utnyttja en
lialvledar-diods ledkaraktäristika. Inom detta område
ökar strömmen ungefär exponentiellt med
spänningen, varvid spänningsexponenten kan
anta värden av storleksordningen 5—15.
Fig. 5. Zener-diodens karaktäristik.
Fig. 6.
Spänningsreglering
med zener-diod.
Fig. 7.
Zener-diod som
katod-motstånd i
rör-koppling.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
