- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 89. 1959 /
969

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Moderna metoder för rostning av svavelkis, av Jurgen Morath

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. A. Temperaturfördelningen i en modern etageugn enligt Zieren

Chemiebau, diameter 6,8 m, 10 etager;–-temperatur, - total

svavelhalt i rostningsgodset.

metod utarbetad av Görling. Enligt den rostar
man med en luftkvantitet något under den
teoretiska, varvid närvarande arsenik avgår som
sulfid och bränderna erhålles i form av
magnetit, Fe304. Rostgaserna innehåller samtidigt en
viss mängd elementärt svavel som förbränns
med sekundärluft, sedan huvudmängden
bränder avskilts i en cyklon.

Detta förfarande, som nu utnyttjas i
kontinuerlig drift vid Ströms Bruk, ger rostgaser
med 15 % S02 och en ej påvisbar mängd S03.
Arsenikhalten i bränderna håller 0,06 % As
vid 0,3 % As i ingående kis. Samtidigt är
totala restsvavelhalten i kisbränderna så låg som
0,5 %. Att bränderna erhålls i form av ren
magnetit är en väsentlig fördel för den vidare
bearbetningen vid järn- och stålverken.

Hela omändringen från normalt rostningssätt
till Ströms Bruks-förfarandet består i
inkoppling av ett smalt rör med en ventil mellan
pri-märluftfläkten och andra cyklonen och är
därför mycket billig. Metoden kommer även att
provas för BASF-ugn. Hos denna följer i regel
en ångpanna omedelbart efter ugnen, och
eftersom förfarandet förutsätter avskiljning av
bränderna direkt efter rostningen och före
nedkylningen måste här en extra cyklon
byggas in mellan ugn ocli panna.

Rostbelastningen i en Dorr-ugn är ca 5 t/dygn
nr rostyta, dvs. lägre än i BASF-ugnen.
Rostgasernas halt av S02 är emellertid densamma,
dvs. 13—15 %.

När svavelkisen matas in som en
vattenupp-slamning är kraven på dess fysikaliska
egenskaper små. Man kan tolerera såväl klumpigt
gods som hög fukthalt. Kisen kan därför utan
olägenhet lagras utomhus. Våtinmatningen är
dessutom lämplig ur hygienisk synpunkt, då
hanteringen är helt dammfri.

Etagerostugnar

Etagerostugnen, fig. 3, är en stående cylindrisk
reaktor, invändigt försedd med vanligen 8—12
horisontella bottnar eller härdar. Den har en
genomgående centralaxel med skrapförsedda
armar för transport ocli omrörning av
rostgodset på härdarna. Centralaxeln och
ugnsarmarna kyls invändigt med luft. I bottnarna

är hål upptagna, genom vilka materialet av
ugnsarmarna transporteras från den översta
till den nedersta etagen. Över den förra finns
en öppen härd för kisens torkning och
förvärmning. Förbränningsluften tas in nedtill,
och rostgaserna lämnar ugnen i dess översta
del.

De i Sverige förefintliga ugnarna är nästan
undantagslöst gamla. Trots att de flesta
fortfarande arbetar fullt tillfredsställande har de låg
kapacitet, är dyra i drift och underhåll och
saknar effektiva anordningar för
värmeåtervinning. Rostgaserna håller vanligen ca 7 % SO.,.
Vidare är kylningen av reaktionszonen dålig
i de äldre etageugnstyperna. För att undvika
överhettning och därigenom hopbakning av
rostgodset vid röstning av flotationskis har
man i allmänhet fått vidta speciella åtgärder.

Dessa är upptagning av särskilda
nedfallsöppningar, för minskning av belastningen på
de särskilt ansträngda härdarna, ändring av
skrapornas utförande, för motverkande av
drivbildning framför dem och slutligen
inblandning av returbränder i svavelkischargen
för dämpning av rostningen. Trots dessa
försiktighetsmått är det i allmänhet svårt att
undvika ett markerat temperaturmaximum på 3:e
eller 4:e etagen. Belastningen på dessa härdar
begränsar därigenom ugnens kapacitet och gör
att dess totala rostarea inte fullt kan utnyttjas.

I de senare utvecklingsformerna av
etagerostugn har man tagit sikte på höjd kapacitet, ökad
svaveldioxidhalt, tillvaratagande av
röstnings-värmet genom ångpanna och nedskärning av
drift- och underhållskostnader.

För moderering av rostningsförloppet i
etageugnens överdel, så att temperaturfördelningen
i ugnen blir jämnare, matas kisen i de av
Chemiebau och de av Genie Metallurgique et
Chimique konstruerade ugnarna från
torkvalvet direkt ned på flera av de översta härdarna
genom speciella nedmatningsrännor (fig 4). I
de flesta moderna etageugnar har man
dessutom möjlighet att reglera rostningen och
utjämna temperaturen över ugnens etager genom
återföring av kyld rostgas. Detta ger samtidigt
högre svaveldioxidhalt och ökat ångutbyte i
en efterföljande ångpanna.

Den för den moderna etageugnen
karakteristiska jämna temperaturfördelningskurvan
motsvaras hos äldre typer av en topp med
brant stigande temperatur på ugnens översta
etager och relativt hastigt sjunkande
temperatur på de lägre etagerna. Då topptemperaturen
inte bör överskrida 900° C blir därför
medeltemperaturen räknad över alla härdarna
relativt låg. Då reaktionshastigheten och därmed
ugnens kapacitet per kvadratmeter rostarea
stiger hastigt med temperaturen betyder den
i de nya ugnarna vunna
temperaturutjämningen, som innebär att en hög
rostningstempera-tur kan utnyttjas över större delen av ugnen,
en väsentlig total kapacitetsökning.

Den uppvärmda kylluften från ugnarnas
armar och centralaxel utnyttjas till
matarvattenförvärmning eller som förbränningsluft i

TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:55:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1959/0993.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free