Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Användning av gummi i kemisk industri, av Hans Palmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t.o.m. hårdmetall. Denna goda beständighet
beror troligen på gummits elastiska egenskaper,
vilka gör att en infallande partikel studsar
tillbaka utan att gummit nämnvärt påverkas,
medan däremot ett hårdare material, t.ex. en
metallyta, tar upp partikelns rörelseenergi och
därvid deformeras eller nötes.
Inverkan på medier i kontakt med gummi
Gummi kan också ogynnsamt påverka ett
angripande medium. Sålunda kan sönderdelning
av väteperoxid katalyseras av vissa ämnen i
gummit; smak, lukt och giftighet hos läkemedel
och livsmedel kan påverkas negativt;
fosforsyra, aldehyder och organiska syror kan
missfärgas av utlösta ämnen; blekgods kan svärtas
av angripet gummi vid blekningsprocesser. De
flesta av dessa problem kan lösas genom
speciell komponering av gummiblandningen, om
man bara från början är medveten om
problemets existens.
Olika gummitypers kemiska
egenskaper
Det finns i dag ett stort antal gummityper med
olika egenskaper (Tekn. T. 1956 s. 841), varför
gummi kan utnyttjas som korrosionsskydd i
många olika fall.
Naturgummi
Naturgummi är ett rent kolväte och som sådant
okänsligt för hydrolys genom vatten, ånga,
syror och alkali. Dubbelbindningarna utgör dock
inkörsporten för angrepp genom anlagring och
oxidation. Anlagring av klorväte vid måttlig
temperatur stoppar i regel vid ytan, varför
na-turgummi kan användas mot saltsyra upp till
höga koncentrationer. Bromväte och jodväte
angriper svagare, medan fluorväte snabbare
tränger igenom hela materialet och försprödar
det, varför bara en måttlig koncentration kan
tillåtas.
Allvarligare är det angrepp, som inleds vid
dubbelbindningarna av t.ex. brom, klor, fluor,
salpetersyra, kromsyra och koncentrerad
svavelsyra. Därför bör naturgummi inte användas
i svavelsyra över 60 %, i kromsyra och
salpetersyra ej över 5 % samt mot fri klor endast
i de svaga koncentrationer, dvs. upp till 5—10
g/1, som kan förekomma vid
blekningsprocesser. I natriumhypokloritlösning med upp till
12 % aktiv klor kan naturgummi även
användas, varvid det dock så småningom fräts av
från ytan genom oxidation.
Exakta gränser för vad som kan tillåtas kan
naturligtvis här som i andra fall inte uppges
utan kännedom om önskad användningstid,
tillåtligt angrepp, arbetstemperatur, eventuell
avnötning och andra driftbetingelser. På grund
av åldringen anses 100° C vara den högsta
temperatur, som kan tillåtas för naturgummi vid
kontinuerlig drift, önskas mycket lång
livslängd, bör man ej tillåta högre temperatur än
80°C. Naturgummi sväller kraftigt i kolväten,
såsom bensin, fotogen, brännoljor och smörj-
oljor, fetter och många lösningsmedel, t.ex.
klorerade kolväten, estrar och ketoner. Det bör
således ej användas i kontakt med dessa
ämnen. Avnötningsmotståndet hos naturgummi är
mycket gott.
Syntetiskt naturgummi är ett strategiskt
ersättningsmaterial för naturgummi med exakt
samma molekylstruktur, möjliggjord genom
användning av de nya katalysatorer, som
uppfunnits av Ziegler och Natta. Det har samma
egenskaper som naturgummi men är än så
länge utan betydelse för den kemiska industrin.
Hårdgummi, ebonit, erhålls genom ökning av
svavelmängden vid vulkningen. För en vanlig,
mjuk naturgummiblandning används ca 2—3 %
svavel. Vid 32 % bundet svavel är materialet
helt mättat vid dubbelbindningarna. Genom att
välja en något lägre svavelhalt än 32 %
erhålles ett mjukare material med bättre
slagbeständighet och sämre kemikaliebeständighet. På
grund av egenskaper och molekyluppbyggnad
bör hårdgummi enligt modern indelning
räknas till härdplasterna men brukar med ålderns
rätt hänföras till gummimaterialen.
Hårdgummi har vanligen en hållfasthet av
400—600 kp/cnr, en brottöjning av 2—25 %
samt ett Martenstal av ca 50° C, varigenom
materialet som fribärande konstruktion kan
användas upp till ungefär 70°C och som
beklädnad upp till 100°C. Genom sitt tätare system
av tvärbindningar har hårdgummi bättre
beständighet mot svällning än naturgummi och
kan användas t.ex. mot olja och bensin.
Genom den större avmättningen av
dubbelbindningarna har det vidare bättre
beständighet mot oxidation, vilket i synnerhet gör sig
gällande vid användning mot fuktig klorgas
eller klormättade saltlösningar. På grund härav
har hårdgummi blivit det traditionella
materialet för inklädnad av celler för
klor-alkali-fram-ställning enligt amalgammetoden, vid vilken
temperaturen är ca 70°C. Härvid kloreras
hårdgummit under avspjälkning av svavel, som
oxideras till svavelsyra. Genom denna process
fräts ytan av med ca 1 mm/år. För en
klor-alkalicell med en 4 mm tjock
hårdgummibeklädnad räknar man därför med en livslängd
av ca 6 år för cellen och 4 år för locket.
Mot starka oxiderande syror som
koncentrerad svavelsyra, salpetersyra och kromsyra
måste man med hårdgummi iaktta samma
försiktighet som med vanligt naturgummi.
Eftersom hårdgummit saknar mjukgummits
elasticitet har det sämre avnötningsmotstånd.
Syntetiskt gummi
Styrengummi har ungefär samma kemiska
beständighet som naturgummi. Det är något
besvärligare att bearbeta och har 20—30° C högre
användningstemperatur än naturgummi. Tack
vare dubbelbindningarna kan det även
användas för framställning av hårdgummi, som har
ungefär samma egenskaper som hårdgummi av
naturgummi.
Nitritgummi är också ett dienpolymerisat och
innehåller således dubbelbindningar. Som sam-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
