Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Bor i kärnenergitekniken, av SHl - Nya metoder - Torkning av metallföremål, av SHl - Gelfiltrering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härvid förorenas obetydligt. Kombinationer av
flera borider eller borider med andra eldfasta
material kommer kanske att visa sig vara
användbara för flera ändamål. Man har t.ex.
funnit att ^-formen av MoB kan stabiliseras
genom blandning med CrB i vilken den löses till
en koncentration av minst 50 %.
Borhaltig grafit har fått användning som
skydd mot neutronstrålning därför att den får
mycket liten kvarstående radioaktivitet även
efter långvarig bestrålning. Materialet erhålls
genom impregnering av grafit med en lämplig
borförening.
Beteende under reaktorbetingelser
De litium- och heliumatomer som uppstår vid
borkärnors reaktion med neutroner är
avsevärt större än boratomerna. Därför måste
neutronbestrålning orsaka töjningar i materialets
kristallgitter; vidare kan helium frigöras och
bilda gasfickor i vilka trycket kan bli så stort
att materialet brister. Klyvningsprodukternas
energi är visserligen låg, men den kan vara
tillräckligt stor för att ett grundmaterial i
vilket boren finns skall skadas.
Sådana effekter torde inte bli allvarliga för
strålskydd som inte behöver tåla stora
stråldoser, men de kan orsaka svårlösta problem för
reglerstavar, om hög utbränning av dessa
önskas. Man har sålunda funnit att stavarna
sväller och försprödas när de utsätts för stora
stråldoser. Sprickor har bildats i t.ex. zirkonium
med 0,8 vikt-% bor 10 och i titan med 1 vikt-%
bor 10 vid 40 % utbränning av boren;
samtidigt ökade volymen 3 % per procent
utbränning.
Varmpressad borkarbid får betydande skador
som börjar med minskning av hårdheten och
sprickning. Vid 36 % utbränning av bor 10 har
materialet fallit sönder fullständigt. SHl
nya metoder
Torkning av metallföremål
När metallföremål ytbehandlats med
vattenlösningar, t.ex. genom elektrolytisk metallbeläggning,
blankbetning eller fosfatering, erbjuder deras torkning
vissa problem, särskilt ur kostnadssynpunkt.
Torkning i ugn eller centrifug har den stora olägenheten
att åtminstone en del av vattnet avdunstar på
metallytan och ger fläckar, vilkas borttagande kostar
arbete.
Om vattenskiktet på metallytan kunde lösgöras från
denna innan det avdunstade, skulle inga fläckar
uppstå. Att en vätskefilm på en yta kan förträngas
med en annan vätska är välkänt, och man torkar
ofta metallföremål genom att låta en olja lösgöra
vattnet från metallytan, varefter oljefilmen avlägs-
Fig. 1. Apparat
för torkning av
metallföremål
med
trikloretylen; A
separering skär l, B
destillat, C
ång-nivå, E
kondensor, F ränna, G
underlag för
godset, H värme,
I torkfack, K
sköljfack, L
vatten.
nas med trikloretylen eller perkloretylen. Om
emellertid vattnet kunde förträngas med ett flyktigt
lösningsmedel, skulle torkningsprocessen bli enklare.
En väl rengjord metallyta beläggs vid spolning med
vatten med ett jämntjockt, sammanhängande
vattenskikt. Om föremålet sedan doppas i trikloretylen,
bildar vattnet droppar på grund av den höga
spänningen i gränsytan mellan de båda vätskorna.
Bringas sedan vattnet att avdunsta genom kokning
eller i trikloretylenånga, kvarlämnar
vattendropparna fläckar på metallytan.
Man har emellertid funnit att katjoniska, ytaktiva
ämnen, lösta i t.ex. trikloretylen eller perkloretylen,
adsorberas starkt vid metall- och glasytor. Härvid
väter lösningsmedlet ytan och förtränger vatten.
Om därför ett vått metallföremål införs i
trikloretylenånga, innehållande ett lämpligt ytaktivt ämne,
förträngs genast vattnet tillsammans med de däri
lösta ämnena från metallytan, som då blir fläckfri.
I praktiken kan denna nya torkningsprocess
genomföras i en något modifierad anläggning för
av-fettning med trikloretylen (fig. 1). Behandlingskärlet
är delat i två fack, det ena / innehållande
trikloretylen med en ytaktiv tiillsats, t.ex. Trisec (för
metalltorkning), det andra K innehållande ren
trikloretylen.
Metallföremålen torkas först i fack / under 20—30
s och sköljs sedan fria från tillsatsämnen i fack K.
Ångor från båda facken kondenseras på en
ringformig kylslinga, och kondensatet rinner i en ränna
F till ett separeringskärl A, i vilket vatten skils från.
Detta destillerar nämligen av som en konstant
kokande blandning med trikloretylen, som har nästan
13°G lägre kokpunkt än ren trikloretylen.
Det har visat sig att man kan avlägsna 4,5—6,8 1/h
vatten i ett kärl, innehållande totalt ca 160 1
trikloretylen. Vid elektrisk upphettning fordras 11,1 kW
effekt och vid ångupphettning åtgår 38 kg/h ånga
av 2 kp/cm2 tryck. En torkapparat av denna
storlek är lämplig för en medelstor anläggning för
elektrolytisk metallutfällning (F R Sherliker i
Me-lal Industry 20 febr. 1959 s. 143—144). SHl
Gelfiltrering
En ny metod för separering av kemiska föreningar
efter molekylstorlek (gelfiltrering) har utvecklats i
samband med studiet av dextran vid Pharmacia och
Biokemiska Institutionen vid Uppsala Universitet.
Den produkt, Sephadex, som används vid
gelfiltrering, erhålls i små korn, bestående av
dextranmole-kyler tvärbundna genom eterbryggor. Materialet är
hydrofilt och sväller i vatten till ett gel i vilket
dextranmolekylerna bildar ett tredimensionellt
nätverk med en vid tillverkningen bestämd,
genomsnittlig maskvidd.
I vatten lösta ämnen kan tränga in i gelet, om de-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
