Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 37 - Eurochemic, av Erik Svenke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eurochemic
Tekn. lic. Erik Svenke, Stockholm
621.039.54
Använt atombränsle innehåller potentiella
värden i form av oförbrukat klyvbart material
samt nybildat sådant. Inom
atomenergiverksamheten intresserar man sig därför mycket
för att bearbeta använt bränsle och att utvinna
det klyvbara materialet i sådan renhet att det
kan användas på nytt.
De problem man då möter är tre, nämligen
bearbetning av bränsleelementen och
utvinningen av det klyvbara materialet, varvid nian
industriellt ännu helt är inriktad på kemiska
metoder, konvertering av de utvunna
produkterna till nya bränsleelement och slutligen
användning av dessa i reaktorer. Den första
frågan skall behandlas här, men de andra två
måste få klara och entydiga svar innan bilden
är helt klar.
Metallurgerna kan i dag icke ge klara besked
om plutoniums förutsättningar som bränsle och
reaktorfysikerna icke heller om data av
betydelse i reaktorn. Medan det alltså är ekonomiskt
klart motiverat att upparbeta anrikade bränslen,
i vilka restinnehållet av uran 235 fortfarande
ligger över halten i naturligt uran, fattas
kunskap om villkoren för bearbetning av material,
i vilka huvudvärdet är plutonium. Allmänt
synes man dock tro på möjligheterna att nå en
ekonomisk hantering även i sista fallet, dvs. då
man utgår från naturligt uran som bränsle.
Bearbetningsprocesserna
De aktuella tekniska bearbetningsprocesserna
har utvecklats utomlands i anslutning till de
militära plutoniumprogrammen. Bearbetning
av bränslen från civila reaktorer innebär i
stort sett tillämpning av samma processer och
lösning av samma problem med en del
väsentliga modifikationer på grund av bränslets
karaktär och den kraftigare utbränningen.
Då man skall genomföra processerna stöter
man emellertid på problem, som är helt nya
för kemisk industriell hantering. Dels är
kraven på utbyte och slutprodukternas renhet
utomordentligt höga, dels arbetar man med
riskabla blandningar av salpetersyra ocli
organiska kemikalier. Vidare tillkommer
problemet att handskas med väldiga mängder
starkt radioaktiva ämnen.
All radioaktivitet som bildas i atomreaktorn
föreligger i klyvningsprodukterna och hamnar
sålunda i bränsleregenereringsanläggningen.
Det medför att hela fabrikationsprocessen
måste försiggå i strålskyddade utrymmen,
celler, omgivna av tjocka betongväggar.
Processerna måste kontrolleras och styras av
instrument, eftersom ingen människa får komma i
närheten av apparaturen.
De radioaktiva klyvningsprodukterna som till
största delen ännu är ett mycket besvärligt
avfall måste tas om hand på ett ur
säkerhetssynpunkt betryggande sätt, och de innebär en ur
både investerings- och driftkostnadssynpunkt
betydande ekonomisk belastning. Den
dominerande delen av avfallet kommer ut i form av
vätskor, för vilka den gängse
disponeringsfor-men består i koncentrering och förvaring av
koncentratet i strålskyddade och kylda
ståltankar. Man har emellertid också att
uppmärksamma och eliminera gasformiga
klyvningsprodukter.
Man måste vidare se till att man icke når
kri-tikalitet, dvs. att så mycket klyvbart material
samlas på något ställe i fabriken, att en
kedjereaktion med kärnklyvningar sätter i gång. Om
så sker, kan utrustningen skadas, och om
strålskyddet är otillräckligt, kan människor få
allvarliga strålskador.
Man möter nya tekniska problem, väsentliga
säkerhetsfrågor, och därjämte är de
ekonomiska villkoren för en bränslebearbetning ej helt
klara. Dessutom är de forsknings- och
utvecklingskostnader som behövs för att man skall
komma till klarhet om problemen mycket stora.
Detta är en för huvuddelen av
atomenergiverksamheten karakteristisk situation.
Upparbet-ning av bränslet har emellertid i vissa fall
redan en klar plats i utvecklingsprogrammen,
och den kan få än större betydelse. Därför har
man i Europa bildat Eurochemic (Tekn. T.
1958 s. 60 och 119) som skall bedriva ett för
flera länder gemensamt utvecklingsarbete.
Eurochemics konstituering
En studiegrupp inom OEEC som arbetade 1957
föreslog i december samma år, att man skulle
bilda ett internationellt bolag, Eurochemic,
med aktieteckning från — som det senare blev
— tretton nationer (Tekn. T. 1958 s. 1120).
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
