Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 39 - Behandling av förbrukade betbad i USA, av Leif Bruneau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klorvätet återvinns och järnet erhålles som
biprodukt i form av järn (II)oxid (fig. 1).
Enligt försöksrapporten4 har all apparatur
varit tillgänglig handelsvara i skala. Härigenom
kan man med ledning av provanläggningens
prestanda direkt räkna fram vad en
anläggning i full skala skulle kosta.
Kalkylen är uppgjord för ca 400 m3/dygn
syra. Investeringen beräknas till ca 4,5 M$ och
de totala årliga kostnaderna till ca 0,5 M$,
vilket motsvarar en behandlingskostnad av 1,6
öre/1 betsyra. Enligt en jämförelsekalkyl för
kalkneutralisering blir behandlingskostnaden
för neutralisering med kalk 3,5 öre/1 betsyra,
vilket dock synes vara för högt räknat. Med
amerikanska priser på svavelsyra blir
återvinningsanläggningen inte ekonomisk. Det enda
man kan nå med stora investeringar är en lägre
kostnad för regenerering än för neutralisering.
Neutralisering
För neutralisering av betsyra använder man
i USA kalkmjölk, kalk från acetylengasverk,
natronlut, dolomit och slagg från järnverk.
Neutralisation med kalkmjölk är vanligast, och
för denna process finns ett utomordentligt stort
antal anläggningar runt om i landet.
Kalken doseras vanligen torr, släcks och förs
som kalkmjölk till en reaktionsbehållare.
Tillförseln regleras med automatisk pH-kontroll
vid alla större anläggningar. Efter blandning
i reaktionskärlet, vanligen under
luftinblås-ning, för oxidation av järnet till trevärt, leds
blandningen kontinuerligt till en
avsättningsbassäng för sedimentation av gipsslam och
järn (III) hydroxid.
Slammet tas ut kontinuerligt från bottnen och
avvattnas på slamfilter eller transporteras till
torkbäddar. Vid en del anläggningar
uppsamlas den neutraliserade vätskan i stora behållare
före utsläppet i recipienten eller i kommunens
ledningsnät. Först efter kontroll av pH
pumpas det ut, eftersom man inte helt litar på den
automatiska kemikaliedoseringen. Detta sker
dock endast om industrin liar ett speciellt svårt
läge ur recipientsynpunkt.
Behandlingen med kalk vållar inte så mycket
bekymmer, men i de ofta tättbefolkade
industriområdena har man utomordentligt svårt att
finna plats för slammet. Över huvud taget är
slammets disponering vid denna
avloppsvattenbehandling liksom även vid behandling av
många andra typer av industriella spillvatten
det stora, olösta problemet.
Från vissa betanläggningar, vilkas
avloppsvatten leds genom kommunala
avloppsanläggningar, får man sända slammet till det kommunala
reningsverket. Man har konstaterat att slammet
bidrar till en förbättrad sedimentation i
reningsverkets avslamningsdel. Förutsättningen
för ett sådant förfarande är givetvis att
slammet verkligen förs till reningsverket och inte
sätter sig i ledningarna på vägen på grund av
dåliga lutningsförhållanden eller låg
vattenföring.
Fig. 2. Wunderleys neutralisationsanläggning; 1 tankbil med förbrukad
syra, 2 syrabehållare med ledning till reaktionscylindern, 3 silo för
granulerad slagg med skakdosering, 4 elevator för slagg, 5 roterande
reaktionscylinder, 6 utsugningsfläkt med skorsten, 7 grävd slagglagun,
8 slagglager.
Ett neutraliseringsmedel, som man inte har
tillgång till i USA men som finns i nästan
obegränsad mängd i Sverige, är aska från
sulfit-lutförbränning. Askkornen är små skal och har
därför stor yta. De består av ungefär 50 %
CaO och 50 % CaS04 samt mindre mängder
CaS. Askan har visat sig vara ett
utomordentligt snabbt verkande neutraliseringsmedel och
är därtill billig. Eftersom sulfitfabrikerna har
svårt att bli av med den torde den kunna
erhållas kostnadsfritt.
Nackdelar är naturligtvis att slammängden
vid betningsanläggningen fördubblas och att
transporten belastas med den helt onyttiga
gipsen. Har man emellertid korta transportvägar
och goda disponeringsutrymmen för slammet,
torde sulfitlutsaskan vara en ekonomisk
lösning av neutralisationsproblemet.
Neutralisering med sulfitlutsaska har med gott resultat
prövats t.ex. vid Svenska Rayon AB, Älvenäs.
Neutralisering med natronlut, som är
betydligt kostsammare ur kemikaliesynpunkt,
används endast vid småanläggningar. Man har
ju i detta fall den oskattbara fördelen att icke
erhålla något gipsslam och kan därför
vanligen avleda det lätta järnhydroxidslammet till
det kommunala nätet. Vattnets halt av sulfatjon
minskas dock ej vid behandlingen, vilket kan
vara en nackdel om avloppsvattnet leds ut i
ett vattendrag, vars djupvatten sommartid kan
stagnera och bli anaerobt. Även för dosering
av natronlut fordras emellertid automatisk
pH-reglering, men den synes fungera bättre genom
att igenslamningsrisken är mindre.
Neutralisering med dolomit erbjuder vissa
fördelar genom att mindre slammängd erhålls.
Fördelaktigare torde dock vara att använda
praktiskt taget ren magnesiumoxid. I detta fall
kan betvätskan filtreras genom
neutralisations-materialet, vilket i hög grad förenklar och
därmed förbilligar neutralisationsanläggningen.
Magnesiumoxiden ger enbart
järnhydroxid-slam.
Mot neutralisationsmedlets relativt höga
kostnad — den är ungefär densamma som för
na-triumhydroxid — får man sätta fördelen att
anläggningen blir billigare i utförande och
instrumentering. För småanläggningar, spe-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
