Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 39 - Behandling av förbrukade betbad i USA, av Leif Bruneau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Flytsche-ma för
Blaw-Knox-Ruthner-förfarandet.
Behandling av förbrukade
betbad i USA
Vattenvårdsingenjör Leif Bruneau, Stockholm
621.794.4 : 628.54
två, nämligen en av E D Martin och J Shaw
1958 utarbetad metod med svavelsyra och
järn-sulfatmonohydrat som slutprodukter3 och
Blaw-Knox-Ruthner-förfarandet, som ger
svavelsyra och järnoxid som slutprodukter (jfr
Tekn. T. 1959 s. 295).
Vid Martin-Shaw-processen kommer den
förbrukade betsyran in i anläggningen med en
temperatur av ca 80° C och innehåller normalt
15 % H„S04 och 15 % FeS04. Lösningen matas
in i en sprayindunstare, där den kommer i
kontakt med förbränningsgaser av ca 250—
300°C. Förbränningsgaserna avdunstar vatten
och kyls samtidigt till ca 60° C, varefter de
avleds över en cyklon.
Syrans koncentration stiger genom
indunstningen till ca 25 %, och järnsulfatet faller
delvis ut. Blandningen tappas i en behållare, där
koncentrerad syra tillsättes för att ersätta
syraförlusten och syrahalten höjs härigenom till
35 %. Vid denna höga syrakoncentration faller
allt järn (II) sulfat som monohydrat och
temperaturen stiger till 95° C. Uppehållstiden i
tanken avpassas så att kristallerna kan växa,
varigenom avfiltreringen underlättas. Syran
återgår till betningen, och järn (II) sulfatet tvättas
och förs till upplag (jfr Tekn. T. 1957 s. 448,
845).
Frågan är naturligtvis vad man skall göra med
biprodukten. Man talar om vattenverk och
färg-pigmentfabriker som avnämare, men
erkänner att ett flertal anläggningar av denna typ
snart skulle mätta marknaden. Man föreslår
därför som alternativt användningsområde
röstning av järn (II) sulfatet med svavelkis för
svavelutvinning. Minst tre anläggningar enligt
detta system lär finnas i Tyskland. En av dem
ligger i Neuwied och har en kapacitet av 200
m3/dygn betsyra.
Vid Blaw-Knox-Ruthner-förfarandet (Tekn. T.
1956 s. 353) koncentreras den förbrukade
betsyran genom indunstning och överförs till ett
reaktionskärl där gasformigt klorväte tillföres.
Järn (II) klorid faller ut och avskils i en
centrifug, varefter syran avgasas så att klorvätet
återvinns. Betsyran återgår till
betanläggning-en. Järn (II) kloriden rostas, varvid resten av
Det bekvämaste sättet att disponera betbad är
naturligtvis att släppa dem direkt i
vattendraget, vilket också praktiseras på sina håll i USA.
Många av stålverken i Pittsburgh använder
metoden, eftersom floden genom tillförsel av
sura gruvvatten från koldistrikten ändå är så
sur att man måste neutralisera kylvattnet för
att hindra korrosionsskador i verken.
Bethlehem Steel Companys stora stålverk i Baltimore
släpper syran direkt i havet, vilket enligt
uppgift ej medför några påvisbara skador. Verket
ligger emellertid utomordentligt väl tjll ur
re-cipientsynpunkt, på en halvö ute vid fritt
vatten.
Det stora intresset i USA för en effektiv,
ekonomisk och enkel metod att oskadliggöra eller
regenerera syra från betning av stål får ses mot
bakgrunden av landets utomordentligt stora
förbrukning av betsyra. Man räknar med att
den amerikanska stålindustrin förbrukar ca
1 Mt koncentrerad svavelsyra i
betningsanläggningarna. Förbrukningen av saltsyra,
fosforsyra och fluorvätesyra, som används för vissa
specialbetningar, utgör tillsammans inte mer
än ca 10 % av svavelsyraförbrukningen.
Skenbart pekar dessa siffror på en god
ekonomi för ett återvinningsförfarande, men
svavelsyra och järn eller järnsalter har ett alltför
lågt marknadsvärde för att tillåta större
investeringar och driftkostnader. Anläggningar
för syraåtervinning har heller inte tilldragit
sig större intresse i USA. Man har emellertid
gått så långt att man byggt
försöksanläggningar, men man torde inte planera fullstora
regenereringsverk.
Regene r e r ingsf ö rf a rand en
Av den mängd regenereringsförfaranden som
utexperimenterats har man i USA bl.a. prövat
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
