Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Planeringsproblem i äldre bebyggelse, av Torsten Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmån för en allmän framkomlighet. Något
måste göras för att inom kvarteret lösa
fastigheternas interna trafikproblem. En tomt vid en
hårt trafikbelastad gata måste t.ex. kunna nås
från en lämpligare gata genom passage över
angränsande tomter. Om detta inte löses, får
sådana fastigheter vidkännas en
värdeförsämring i takt med en ökad trafik.
Ännu tydligare framstår detta problem vid en
nybebyggelse, där det gäller att bedöma värdet
av en nyinvestering på längre sikt. Att satsa
pengar på ett hus vid en gata med latent eller
redan existerande stoppförbud under större
delen av dagen ter sig inte särskilt lockande.
Därför är det just sådana små tomter, som blir
kvar med föråldrad bebyggelse mellan större
och nyare enheter.
Hur den lilla, efterblivna tomten med
föråldrad bebyggelse skall kunna införas i
kvartersfamiljen är alltså kärnproblemet i
saneringssammanhang. Enligt byggnadslagens
fastighetsbildningsprinciper borde en
sammanslagning av vissa tomter i ett kvarter icke ske
utan en översyn av hela kvarterets
tomtindelning. På så sätt kunde en lämpligare indelning
av kvarteret ske i samband med någon aktuell
nybebyggelse, men detta har hittills icke varit
praxis, beroende på byggnadslagens ytterst
stränga fordringar för att en ändring av
tomtindelning skall få ske. Den lämpligaste
indelningen av nybyggnadstomter i jämngammal
bebyggelse torde i dag vara att göra hela
kvarteret till en tomt, och den ändringen kanske
förefaller alltför radikal.
Kvarteret som planeringsenhet
Ur planeringssynpunkt är det dock nu
nödvändigt att se hela kvarteret som en enhet.
Inte bara därför att det är enda möjligheten
att rationellt lösa de många tomternas
gemensamma problem med tillfarter, parkering och
lekplatser utan även därför att det är en
förutsättning för bättre stadsplaner. Detta framstår
särskilt klart vid alla försök att omfördela
byggnadsrätten, så att gårdshus kan undvikas
vid nybebyggelse. Denna självklara strävan
omöjliggöres ofta därför att den skulle medföra
väsentligt minskad byggnadsrätt på vissa
tomter till förmån för ökningar på andra. Detta
skulle ju sakna betydelse, om de berörda tom-
terna vore sammanförda till en. Även andra
omfördelningar kan vara önskvärda för att
höja nybebyggelsens standard och därmed dess
långtidsvärde, fig. 4.
Sådana förbättringar kan närmast betraktas
som nödvändiga för att städernas centrala
bebyggelse inte skall halka alltför långt efter i
standard jämfört med den perifera. Den
senare börjar nu dominera städerna inte bara
i kvalitet utan även i kvantitet och föder
därmed allt högre anspråk på all nybebyggelse.
Ur vissa synpunkter kan även kvarteret
framstå som en alltför liten enhet. Mycket talar t.ex.
för att en rationell lösning av
parkeringsbehovet är att göra ett kvarter till ett parkeringshus
för flera angränsande. Trafiklösningar med en
ökad differentiering av gatunätet kan också
leda till ett sammanförande av flera kvarter
till en trafikmässig enhet. Synpunkter på
stadsbilden har slutligen av gammalt varit ett
vägande skäl för samordning av all
stadsbebyggelse.
Denna samordning blir allt svårare att
åstadkomma ju större variationerna blir i de
ingående byggnadsenheterna. Olika stora enheter
ger ju helt olika möjligheter till förändringar
av stadsplanen och vi har redan en alltför rik
provkarta på de dissonanser, som uppstår när
sådana möjligheter utnyttjas till fullo.
Hänsynen till den framtida stadsmiljön torde vara
ett av de allra viktigaste skälen för en
samordning av byggnadsenheterna till en något sånär
enhetlig storleksordning. Blandningen av små
och stora enheter leder till starka variationer
i standard och utseende, såvida man inte helt
vill avsäga sig de möjligheter som finns till
förbättringar.
De ekonomiska möjligheterna att sammanfoga
de alltför små tomterna till större
byggnadsenheter begränsas emellertid starkt av
bebyggelsens skiftande ålder och standard. Det
innebär en stor belastning på ett saneringsobjekt
att riva i och för sig väl användbara
byggnader för att nå en sammanlagd enhet av lämplig
storlek. Ett nybyggande i etapper blir
nödvändigt.
Det är emellertid viktigt att etapperna då
utformas med sikte på helheten, så att problem
som är gemensamma för hela kvarteret, t.ex.
parkering, tillfarter och lekplatser, får en
rationell lösning redan på ett tidigt stadium. Detta
Fig. 4. Exempel
pd
kvartersplaner där
byggnadsrätten omfördelats så att
nybebyggelse
ger högre
standard än planer
enl. fig. 2.
1076 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
