Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Planering och paragrafer i saneringsarbetet, av Sten Hillert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den av en byggnad i anspråk tagna marken
genom att anordna en arkad utefter
byggnadens nedre våning.
Mot tvångsarrangemang av nu nämnda arter
torde ur juridisk synpunkt icke finnas annat
motstånd än det tröghetsmoment som hör
samman med den beskrivna, historiskt betingade
skillnaden mellan land och stael.
Tekniska gemensamhetsanläggningar
Något annorlunda är situationen vid sådana
under senaste årtiondet alltmera
förekommande gemensamma anordningar av mera
komplicerat slag som centraler för värme och
varmvatten, maskinella tvättstugor osv. Bl.a. genom
lånemyndigheternas vägledande medverkan
har dylika gemensamma anläggningar i stor
utsträckning kommit till stånd och
rättsförhållandena har därvid grundats på frivilliga
överenskommelser mellan de olika
fastigheterna.
Dessa överenskommelser reglerar vanligen i
detalj förhållandet mellan de deltagande
fastigheterna och man har försökt att trygga deras
framtida bestånd genom att begära
servituts-inteckning för dem. På grund av den hos
juristerna utbildade uppfattningen om vad som
kan godtagas som servitut har emellertid
inskrivningsdomarna i fråga om väsentliga delar
av överenskommelserna vägrat att bevilja
sådan inteckning. I någon mån kan visserligen
motiveringen för denna avvisande praxis höra
samman med sådana resonemang, som i början
av denna artikel liknats vid "estetiska"
synpunkter. Huvudsakligen torde man dock här
ha att göra med grunder av mera tungt
vägande slag. Inte minst torde detta gälla de moment
i avtalen som avsett att trygga själva driften
av anläggningarna eller avsett att direkt binda
de olika fastigheterna till ett framtida, fortsatt
utnyttjande av den för visst
förbrukningsunderlag dimensionerade anläggningen.
I än mindre grad än vad som var fallet med
de tidigare nämnda gemensamma
anordningarna kan därför om dessa mera komplicerade
anläggningar sägas, att de frivilliga avtalen
förmår att ge rättsförhållandena erforderlig
trygghet. Nu har det visserligen signalerats ett
lagförslag, som bl.a. skulle införa en möjlighet för
ägare av fastigheter att frivilligt sluta avtal om
"samfällighet", avsedd att tillgodose ändamål
som är gemensamt för deras fastigheter. Genom
ett sådant arrangemang skulle man exempelvis
få möjlighet att åt avtalen om gemensamma
värme- och varmvattencentraler få det relativa
inteckningsskydd, som man enligt
hittillsvarande servitutspraxis i väsentliga delar vägrat
dessa avtal. Av "estetiska" skäl undviker man
emellertid då att kalla dessa rättsförhållanden
servitut.
Om ett dylikt lagförslag genomföres, kommer
således situationen att bli något förbättrad.
Även för dessa nya arrangemang kommer dock
i stort sett att gälla vad som generellt anförts
om frivilliga överenskommelser, nämligen att
de icke ger fullgod säkerhet och att man tyvärr
måste räkna med att de individuella
fastighetsägarna många gånger ej kan lockas att frivilligt
binda sig för de gemensamma anordningar,
som en rationell planering av ett område anses
kräva.
Det hittills sagda kan summeras på följande
sätt. För viktiga praktiska behov, vilka är
gemensamma för flera fastigheter och ej kan på
fullgott sätt tillgodoses med nuvarande regler,
skulle man kunna åstadkomma rationella
lösningar genom olika arrangemang, som under
medverkan av lämplig myndighet tvångsvis
tillskapas i intimt samband med uppbyggandet av
själva fastighetsbildningen. Ur juridisk
synpunkt torde icke finnas andra hinder mot
sådana arrangemang än att man ined dem skulle
nödgas att i vårt fastighetsbildningsarbete
godtaga element, som är väsensfrämmande för den
nu gällande uppbyggnaden av fastigheterna i
våra städer. Man skulle i så fall bli tvungen
att ersätta de nuvarande reglerna om
fastighetsbildningen i stad samt om stadsplaner och
tomtbildning med lagar som är uppbyggda efter
delvis helt andra utgångspunkter. Mycket
synes dock tala för att tiden nu är mogen för
en sådan reform.
Stadsplanearbete och tomtbildning
Även från mera generella synpunkter har
kritik riktats mot det nuvarande systemet för
planeringen och fastighetsbildningen i städerna.
Å ena sidan har uttalats, att det för närvarande
föreligger stora brister i möjligheterna att
samordna arbetet med stadsplaner och arbetet med
tillskapandet av själva tomterna, dvs. de
juridiska enheter på vilka byggnaderna skall
placeras. Å andra sidan har man framhållit det
otillfredsställande omständliga och tidsödande
i det nuvarande förfarandet, där en lång rad
av fristående åtgärder från olika myndigheters
sida — såsom stadsplanebeslut, tomtindelning
(med administrativt bildade tomter),
tomtmätning och sammanläggning (eventuellt efter
expropriation eller annat tvångsförvärv) —
kräves för att man slutligen skall komma fram
till de färdiga nya tomterna.
Dessa mera generella aspekter synes snarast
tala för en allmän omprövning av de
hittillsvarande huvudprinciperna i våra regler om
fastighetsbildningen i städerna. Inte minst har
behovet av en sådan omprövning kommit till
synes under arbetet med saneringen av äldre
bebyggelse. Sådan sanering stöter för
närvarande på stora svårigheter. Saneringsarbetet
skulle onekligen kunna avsevärt underlättas,
om möjligheter kunde skapas att belt stöpa om
alla fastigheterna i ett saneringskvarter och att
därvid bilda lämpliga enheter — i regel större
än de hittillsvarande tomterna — arrangera
erforderliga gemensamma anordningar samt
för var och en av tomterna föreskriva den
utnyttjandegrad (byggnadsrätt) som anses
önskvärd och som leder till ett "rättvist" resultat
i förhållandet mellan de olika markägarna.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
