Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Exempel på sanering. Sanering av tyska städer, av Arne T Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådet. Föreningen upprättar en förteckning
över fastighetsägare, tomter, värden,
inteckningar osv. samt förslag till ny tomtindelning.
Sedan denna varit utställd en månad och
vunnit laga kraft, inlöses samtliga inteckningar och
andra skulder som belastar fastigheterna, och
de nya tomterna är klara för bebyggelse. Denna
kan ske antingen genom föreningens försorg
eller tomterna säljs till privata företagare;
sedan detta är gjort upplöses föreningen.
De i de olika återuppbyggnadslagarna intagna
bestämmelserna om expropriation har enligt
uppgift inte visat sig särskilt effektiva. Endast
i en delstat, Hessen, har man med framgång
nyordnat markförhållandena genom
expropriation. För att skapa bättre möjligheter för
expro-priationsåtgärder antogs 1953 en förbundslag,
"Baulandbeschaffungsgesetz", som föreskrev att
expropriation fick företagas när det gällde att
skaffa fram mark till bostadsbyggandet, dock
endast för bostäder under 120 nr yta, samt för
offentliga byggnader. Expropriation får enligt
lagen endast ske av obebyggd mark, mark på
vilken byggnaderna är förstörda eller skadade
och sådan mark vars nyttjande är ringa
jämfört med vad man skulle kunna nyttja den.
Lagen innehåller också bestämmelser om hur
ersättning för marken beräknas m.m.
Som antytts finns det en mängd olika lagar
som reglerar byggandet i Västtyskland. Flera
av dem som fortfarande gäller är från
1800-talet och i flertalet fall gäller olika lagar i de
olika delstaterna. Så småningom har då tanken
väckts att försöka få fram en enhetlig
byggnadslag för hela förbundsstaten. En
kommission tillsattes redan 1952 och den hade sitt
första förslag till "Bundesbaugesetz" färdigt
1956. Det förslag som för närvarande
behandlas av myndigheter och parlament är från
1958. Det är ännu osäkert om och i så fall när
förslaget kan bli antaget.
De viktigaste kapitlen i förslaget behandlar
följande frågor: planläggning, där
bestämmelser finnas om generalplaner och stadsplaner,
byggnadsförbud och förköpsrätt för
kommunerna samt mark- och expropriationsfrågor.
Vad gäller markfrågorna innehåller förslaget
moderniserade bestämmelser för "Umlegung"
och "Zusammenlegung". Vidare finns förslag
om inrättande av officiella
fastighetsvärderingsinstitut, vilket man har god erfarenhet av
från ett par delstater. Den mest omstridda
delen av det nya lagförslaget är den som handlar
om fastighetsägares skyldighet att bidra till
kostnad för gata m. m. För att tvinga fram
bebyggelse skall man enligt förslaget kräva
sådant bidrag så fort gatan byggts i stället för
när byggnadslov beviljas.
Stadsplanemässiga förutsättningar och
markfrågor
När man efter kriget började göra nya
stadsplaner för storstädernas förstörda
innerområ-den var det naturligt att man i första hand
tänkte på trafikfrågorna. Man var på det klara
med att förkrigstidens trånga gator, vars
dragningar i många städer var desamma som på
medeltiden eller ännu äldre tider, icke vore
tillfredsställande för dagens trafik. I städer
som Trier och Frankfurt am Main
härstammade gatunätet delvis från romartiden.
Man förstod att trafiken inte kunde avlysas
från innerstaden och för att ordna den
tillfredsställande gick man vid planläggningen
fram efter huvudsakligen tre linjer. Man drog
breda gator rakt genom ruinområdena, man
ordnade stora parkeringsplatser, och man
försökte åtminstone i flera städer att hålla
innerstadens bebyggelse inom rimlig nivå för att
därigenom undvika alltför trafikalstrande
höghusbebyggelse. Bunt innerstaden planerades en
bred ringgata med anslutningar endast för
huvudgatorna. För de till staden ledande vägarna
planerades breda förbigående leder utanför
staden. Sådana planer gjordes upp under
slutet av 1940-talet och de dimensionerades för
den trafik man då väntade under de närmaste
decennierna.
Hur har då planerna förverkligats? Ja, i
många städer har de stannat på papperet eller
endast delvis genomförts. I flera fall där de
kunnat genomföras har stockningar i trafiken
ändå inte kunnat undvikas eftersom
trafikplaneringen var gjord vid en tid då man icke
kunde förutse 1950-talets trafikutveckling.
Anledningen till att planerna icke kunnat
förverkligas i de flesta städer är främst
äganderättsförhållandena när det gäller marken. Så
hade t.ex. Köln planerat en nordsydlig, 34 m
bred och 3 km lång gata för vilken marklösen
uppgick till 100 milj. DM. Sedan staden köpt
mark för 60 milj. DM, var man tvungen att ge
upp. De återstående fastighetsägarna krävde att
få bebygga sina tomter i stort sett efter den
gamla gatulinjen, och staden blev tvingad till
reträtt. Det var också särskilt svårt för
städerna på slutet av 1940-talet att vägra de
fastig-hesägare, som hade möjligheter därtill, att
återuppbygga sina hus. Städernas finanser var
dåliga och bostads- och lokalnöden var enorm.
Medelstora städer som Düren och Mönster,
båda upp till 90 % förstörda under kriget, har
Fig. 4.
Holsten-strasse i Kiel,
före kriget
huvudled med
biltrafik och
spårvagnar, nu
endast tillåten för
gångtrafik.
1114 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
