Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 41 - Stockholms fjärrvärmesystem, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms
fjärrvärmesystem
697.34(487.1)
Då man började projektera ett värmeverk för
Stockholm 1952 visade kalkylerna att man
borde nå avsevärda besparingar i bränsle,
jämfört med vad som krävdes i de då
existerande värmecentralerna. Förbättrad utrustning
och förbättrad drift i de mindre
värmecentralerna har emellertid sedan dess förbättrat
dessa centralers konkurrenskraft, men alltjämt
kvarstår att de mindre centralerna knappast
med fördel kan utnyttja de tunga oljorna,
vilket ger de stora centralerna en avsevärd fördel
i prishänseende.
Att man trots det minskade försprånget i
verkningsgrad fortsätter att bygga värmeverk
beror dels på att kombinationen av kraft- och
värmeproduktion ger ett bättre utbyte i
värmehänseende och dels på att vi framöver måste
räkna med att det fordras en större andel av
ångkraft i vår elkraftförsörjning för att ersätta
den sinande vattenkraften.
För fjärrvärmedistribution i Stockholm har
Stockholms Elverk byggt ett kraftvärmeverk i
Hässelby, startat ett atomvärmeverk i Farsta
och ämnar starta en värmedistribution från
Värtaverket.
Hässelby
I Vällingby och Hässelby började man 1952
att bygga en ny stad för ca 60 000 människor,
och i samband därmed fick Elverket i
uppdrag att bygga ett värmeverk för hela
området Vällingby-Hässelby. Detta blev färdigt
våren 1959, då den första ångpannan och
ångturbinen togs i drift. Kraftverket ligger vid
Mälarstranden i stadsdelen Hässelbystrand.
Från verket utgår tre 450 mm huvudledningar
med hetvatten upp igenom bebyggelsen. Rören
framförs första sträckan i en tunnel, där de är
isolerade med glasull, och senare i kulvertar,
där de är isolerade med cellbetong. På grund
av bebyggelsens oförmånliga läge i förhållande
till verket blir rörledningarna proportionsvis
långa och sträcker sig ända till
Vattenfallsstyrelsens bygge vid Råcksta, ca 3,5 km från
verket.
Terrängen i Stockholm är inte heller
uppmuntrande för en fjärrvärmedistributör.
Bergknallar omväxlar med lerdalar och ger
besvärande problem vid övergången. Elverket har
gjort försök med ett flertal kulverttyper men
det är ännu svårt att avgöra vilka som för
Sammandrag av föredrag av Olof Berg den 22 oktober 1959
vid WS-Tekniska Föreningens jubileumsmöte i Stockholm.
framtiden kan visa sig bäst. Sammanlagt har
ca 20 km kulvertledningar med rördimensioner
från 450 ned till 50 mm byggts inom dessa
områden. Kostnaderna uppgår till ca 13,1 Mkr.
Kraftvärmeverket har ett kollager ute i sjön,
som möjliggör lagring av ca 60 000 t kol under
vatten och 30 000 t kol ovan vattenytan. Ett
oljeförråd har sprängts in i berget och
rymmer 30 000 nr olja. Fartyg på 2000—2500 t kan
ta sig in till verket och senare, då bron till
Lovön byggts om, hoppas man kunna ta emot
1000-tonnare. Med hjälp av en brokran och
bandtransportörer förs kolen upp till
kolfickorna, som ligger på verkets baksida.
Framför kolfickorna ligger de tre
ångpannorna för vardera 120 t/h ånga. Ångtrycket är
80 ata och ångtemperaturen 520°C. Pannorna
kan eldas med både olja och kolpulver.
Kolkvarnarna är uppställda i ett avstängt
utrymme i källaren. Varje panna är försedd med en
luftförvärmare, två elektrofilter, två luft- och
två rökgasfläktar, vidare två matarpumpar och
en matarvattencistern. Tillsammans med en
ångturbin bildar varje panna en avskild
maskinenhet.
Två av de tre ångturbinerna är
"värmeturbiner", vilket innebär, att kondensorn kyles med
hetvatten, som sedan pumpas ut till
bebyggelsen. Trycket i kondensorn blir härigenom
relativt högt och turbineffekten stannar därför
vid 25 MW. Den tredje turbinen har dels en
varmvattenkondensor, liksom de övriga, men
dessutom en kondensor, kyld med sjövatten.
Vid drift enbart med sjövattenkondensorn kan
turbinen producera ca 34 MW.
Verkets manöverplan går igenom såväl
pannrum som maskinsal och pumpstation för
varmvattnet utan några mellanväggar, vilket
underlättar översynen och samarbetet mellan
maskinisterna. Verket är byggt med två
källarplan, ett övre för ång- och
matarvattenledning-ar, för kondensorerna och värmeväxlarna samt
ett undre källarplan för de grova
varmvatten-och kylvattenrören.
Varmvattenpumparna, som pumpar vattnet ut
i rörnätet, har ställts upp i en särskild del av
maskinsalen, och i ett våningsplan ovanför
pumprummet ligger ett kontrollrum, varifrån
verkets hela maskineri kan kontrolleras och
skötas. Utanför den östra gaveln har tre
vattenackumulatorer på vardera 2 900 nr
placerats. I dem kan varmvatten magasineras under
de tider, då elkraftbehovet är så stort, att allt
varmvatten inte går åt. Under
sommarnätterna, då det finns överskott på elektrisk kraft i
vattenkraftverken, kan man ladda
ackumulatorerna med hjälp av elångpannor och sålunda
utnyttja en stor del av det energiöverskott, som
eljest skulle rinna bort.
Farsta
Stadsdelen Farsta började byggas 1956.
Ursprungligen var det icke avsikten att bygga
något värmeverk här, men så kom
atomenergiutredningens betänkande med förslag om att
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
