Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Plasternas betydelse för kemisk industri, av Klaus Stoeckhert - Barnsjukdomar hos trafikjetplan, av BMW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rigt så ofta som möjligt, då denna metod
passar bättre till plastens egenskaper. Den
omfattar sugformning, dragpressning, blåsning,
sint-ring, virvelsintring och en rad andra
förfaranden vilkas utveckling är i full gång. Med
"ef-terformning" menas termoplastisk bearbetning
av halvfabrikat som kan köpas från flera
företag.
Limning sker med rena lösningsmedel, med
lösningar av plast i lösningsmedel eller med
flytande plastmassor som sedan polymeriseras
eller härdas. Det är dock i somliga fall rätt
svårt att uppnå god vidhäftning; så har man
t.ex. hittills ej kunnat finna ett bra lim för
polyeten.
Svetsning, även med efterformning, används
bara för termoplaster. Tjockare plattor, folier,
stavar eller rör svetsas med svetspistol och het
gas (luft eller kväve) med tillsatsmaterial av
samma slags plast. Ett undantag är att man
som tillsatsmaterial för akrylglas använder
PVC. Noggranna riktlinjer för svetsningen har
utarbetats på samma sätt som för
metallsvetsning, och det finns även svetsningskurser för
hantverkare.
Friktionssvetsning är en specialmetod för
runda delar. Man sätter den ena delen fast i
en svarv, låter den rotera och trycker den
mot den andra stillastående delen tills
kontaktytan tillräckligt mjuknat. I detta ögonblick
stoppar man svarven och håller trycket tills
plasten svalnat något så när. Tunnare eller
mjukare folier svetsas genom att de båda ytor
som skall sammanfogas förs över en uppvärmd
metallkil och pressas samman omedelbart efter
detta.
Högfrekvenssvetsning och
värmeimpulssvets-ning är viktigast för svetsning av mjuka
PVC-folier till "lädervaror" eller för svetsning av
tunna polyetenfolier, men deras betydelse för
den kemiska industrin är inte så stor. Försök
har dock gjorts att svetsa även flera millimeter
tjocka PVC-plattor med högfrekvens.
Användning
I den kemiska industrins laboratorier finns det
en hel rad plastgods, såsom slangar av mjuk
PVC eller polyeten, bägare, skålar, trattar,
hinkar, hämtare etc. av styv PVC, polyeten och
delvis även polystyren, och så förstås
bordsplattor i melaminlaminat.
I fabriken har man kolonner, rörledningar,
kärl, behållare, fläktar, ventiler samt
beklädnader av metall- eller träkärl av PVC, polyeten
eller polyisobuten, för att nämna
termoplasterna först. Deras värmebeständighet är dock
begränsad. Stora kärl för kokande vätskor
stampas därför av en massa, sammansatt av
flytande fenolharts och asbestfiber. Denna massa
härdar vid rumstemperatur och är sedan
beständig både mot värme och kemikalier.
Rörledningar för heta vätskor kan tillverkas
av armerad plast; glasfibrerna lindas då i form
av band eller trådar runt en dorn som efter
härdningen dras ur det färdiga röret. Sådana
armerade rör har även mycket högre tryck-
hållfasthet än vanliga oarmerade termoplaströr
av PVC eller polyeten.
Plasternas dåliga värmeledningsförmåga gör
att de inte ofta används för värmeväxlare. I
enstaka fall har man dock måst begagna PVC
eller polyeten, och man måste då öka
kontaktytan i möjligaste mån. Ett material av större
intresse för värmeväxlare är dock grafit.
Denna är absolut värmefast, mycket kemikaliefast,
och de befintliga porerna kan tätas genom
impregnering med en flytande duroplastmassa.
Slutligen får man inte glömma att plast är en
viktig lackråvara, och att framförallt
kemikaliefasta läcker har plast som bindemedel. Mest
använda är fenolhartser i olika kombinationer,
epoxihartser, polyesterhartser, kiselhartser,
PVC-sampolymerisat samt polyvinylbutyral. I
de svåraste fallen kan man lackera med
po-lytetrafluoreten i dispersioner som sintras fast
på metallen och ger bästa tänkbara skydd.
Barnsjukdomar hos
traf| kjet plan
656.08 : 629.135.035
Ju större eller mer komplicerat ett flygplan är,
desto dyrare är det. Av konkurrensskäl
medför detta, att serietillverkning och försäljning
måste påbörjas innan utprovningen avslutats —
kanske till och med innan proven i luften
påbörjats. Så har varit fallet med de stora
trafikflygplanen Boeing 707, Convair 880 och
Douglas DC-8. Typkostnaderna för dessa belöper sig
till några hundra miljoner kronor och varje
flygplan kostar några tiotal miljoner kronor.
Tillverkarna är därför ivriga att sälja och
leverera sina flygplan så tidigt som möjligt.
Boeing har genom den militära versionen
KC 135 av sin civila typ 707 nått längst. KC 135
har flugits sammanlagt över 100 000 h och Pan
American Airways plan av typ 707 har flugits
2 100—3 000 h per flygplan.
Denna utprovningstid kan ändå anses kort,
varför alla tänkbara möjligheter att simulera
flygförhållanden har tillgripits för att man
skulle upptäcka så många svagheter som
möjligt innan serieleveranserna påbörjades.
Resultatet har blivit mycket gott, men trots alla
försök att förebygga fel uppträder dylika när
normala piloter börjar flyga flygplanen under
vanlig trafik i alla väder osv. samt när
påkänningarna under ett större antal flygtimmar och
flygningar, fördelade på ett flertal seriebyggda
flygplan, börjar göra sig gällande.
Sammandrag av uppsatser i Aviation Week 29 juni, 20 och
27 juli samt 3 augusti 1959.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
