Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 42 - Värmeväxlare av grafit, av A Hilliard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värmeväxlare av grafit
Mr A Hilliard, London
Den första grafit-värmeväxlaren byggdes i USA
för ca 25 år sedan för att motsvara den
kemiska industrins krav på en utrustning, i
vilken starkt korrosiva lösningar kan bearbetas.
Vid den tiden var värmeväxlare vanligen ett
tubsystem av metall. Denna typ hade visat sig
vara lämpligast, eftersom de flesta metaller är
lätt formbara, isotropa och har hög hållfasthet.
Då de existerande värmeväxlarna vanligen
var av tubtyp, byggdes även de första
grafit-värmeväxlarna enligt denna princip, utan att
man närmare reflekterade över om tubsystemet
nödvändigtvis var det fördelaktigaste för grafit.
Grafits egenskaper
och värmeväxlarens konstruktion
I motsats till många metaller är grafitens
kristaller i hög grad anisotropa och har en
värmeledningsförmåga som är mycket högre
parallellt med längdaxeln än vinkelrätt mot den. I
Bearbetning av föredrag i Den Norske Ingeniørforening den
23 oktober 1958.
Fig. 1. Element och ändblock till grafitvärmevàxlaren Polybloc GMS
(0,5 nr värmeyta per element); upptill grafitdelarna, nedtitl metallhöljet.
625.621.565.934
grafitrör tillverkade genom strängpressning är
grafitkristallerna i huvudsak orienterade med
den längsta axeln parallell med rörets
längdriktning. Härigenom ökas den longitudinella
värmeledningsförmågan, medan den radiella
blir väsentligt lägre. Med andra ord
materialets värmeledningsförmåga blir sämst i den
önskade riktningen vinkelrätt mot rörets
in-ner- och ytterväggar.
Grafitens tryckhållfasthet är mycket hög,
medan dess drag- och böjhållfasthet är mindre
goda. Det är därför mindre lämpligt att
använda grafit i form av långa, tunna tuber,
eftersom risk alltid finns att sådana system blir
utsatta för drag- och böjpåkänningar i
praktiken. Grafitvärmeväxlare av denna typ blir
alltid mekaniskt svagare än sådana, som utförts
i metall.
För tätning av fogarna där grafitrören är
förenade med övriga konstruktionsdetaljer
användes olika slag av kitt. Det visar sig
emellertid, att man av praktiska skäl bör undvika
kittade fogar.
Trots de angivna nackdelarna hos grafiten
som material för tubsystem har dess övriga
egenskaper ansetts så fördelaktiga att ett
mycket stort antal grafitvärmeväxlare av tubtyp
under många år använts över hela världen.
Deras användning har dock i allmänhet
begränsats till fall, i vilka metaller ej varit
kemiskt tillräckligt resistenta.
Utom det vanliga tubsystemet har
metallvärmeväxlare även utförts enligt blocksystemet,
vid vilket inverkan av drag- och
böjpåkänningar undvikits. Stancliffes blockvärmeväxlare
(1922, 1926) var speciellt avsedd för
gjutme-tall. Grafit kan varken gjutas eller svetsas och
direkt borrning är ej praktiskt genomförbar,
när det gäller att åstadkomma stora
värme-växlingsytor i ett enda block. Vanligen
tillverkas därför dylika block av grafitplattor, i vilka
lämpliga spår blivit frästa, varefter plattorna
kittas samman så att två skilda
genomströmningssystem bildas.
Ehuru sådana grafitblock är betydligt
robustare och kompaktare än de tidigare
rörsystemen, har de dock nackdelen att ha ett stort
antal kittade fogar, och dessutom är
orienteringen av grafitkristallerna fortfarande ofta
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
